Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1870, sida 2

barn en gång såg den tillsammans med dig... och hur bar jag icke bäfvat under dessa färder att möta dig! — Svärmerska — inföll marsken leende — och dock var det mig du önskade att trälfa! — Ja, ser du, mitt bjerta längtade efter Carl, men mitt förstånd skrämde mig för den mäktige marsken, och kanske hade jag aldrig dristat mig till dessa sommarnattsfärder, om icke den gröne riddaren varit, lika visst som att vi aldrig hade funnit hvarandra, om icke han hade talat till mig och låtit mig so allt i sitt rätta ljus! — Den gröne riddaren — sporde Carl — det är då han, som förmått beveka ditt sinne. Känner du honom ...? — Ja, nu känner jag honom, och jag älskar honom högt, ty han håller dig kär och är kanske din trognaste man! — Mycken makt månde då den gröne hafva, som förmådde rycka doket af dig just på klostertröskeln. — Först hörde jag hela berättelsen om den ädle herr Erik af din fogde på Westerås slott, den raske Bengt Gunnarsson, Gud hans själ nåde! När jag med min fader drog ned till Bjurum kort efter herr Eriks olyckliga död och begraining, kom i Westerås Bengt Gunnarsson till min fader, och jag hörde honom då säga, att man snart skulle få spörja, det bönderna på nytt skulle komma tågande mot Westerås slott, men att det ock skulle spörjas, det han visste taga dem vederbörligen emot ... — Det gjorde han ock, den redlige mannen, fast lyckan svek honom den gången! Gud fröjde bans själ och alla tappre män i himmelrik! — yttrade Carl fromt och innerligt, en suck, hvari Karin instämde.