Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1870, sida 2

Den ene var ena dansk man, herr Olof kxelsson, den andre var herr Magnus Gren. Strart efter dem red en ensam riddare, hvars åsyn dref blodet i snabbare fart genom Carls ådror. Det var herr Gustaf Carlsson, stolts Karins broder. På betydligt asstånd kommo herrarnes svenner. De redo så nära häcken och gräsmattan var så mjuk, att Carl kunde höra hvarje ord som yttrades, och ehuru samtalet varat länge och han blott uppfattade hvad som sades, medan de redo förbi dungen, der han befann sig, var dock detta tillräckligt för honom att bära på för det återstående af dagen. — Man har sagt mig, att den vördige herren dog af förgift, som blifvit honom gifvet i mandelmjölk — sade herr Olof Axelsson — och det skall vara ingen mer och ingen mindre, än .. — Det är lömskt förtal — utropade herr Gustaf Carlsson och sporrade sin hist, så att han kom jemnsides med de båda andra herrarne — det är lömskt förtal... derför vill jag våga mitt lif mot hvem det vara må och när det så påfordras! — Erkebiskop Olof! — afbröt herr Magnus Gren — jag kommer, som I veten, från min gård Grensholm och vet af intet! ... den vördige fadren skulle vara förgifven, sägen I, och af hvem ...? — Förifren eder icke! — genmälto herr Olof Axelsson lugnande — förifren eder icke herr Gustaf Carlsson, ieke heller jag tror på hvad som wiskas man och man emellan, och jag är lika dig som I att taga den stränge herrens förwar.. — Och hvem är det? — sporde ånyo med tålighet herr Magnus Gren. — Ingen mer och ingen mindre, än marsken, werr Carl Knutsson! (Forts.)