Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1870, sida 2

står lika litet på spel då, som det gjorde, när man ansåg det vara onödigt alt. vöfva våra beskedlige båtsmän på roddbätarne eller t. o. m. på linieskeppen. Ty den öfningen gjorde hvarken till eller från, vare sig för manskapet eller befälet. Hvad saken angår, skulle den innevar: de riksdagen hafva kunnat, enligt vårt menande, reducera öfningsauslagen ganska betydligt, men den borde dervid aldrig hafva förbisett den konstitutionella rätten, utan borde fastmer hafva på det eorgfålligaste beaktat denna rätt. Likväl kanna vi här ej undgå att anmärka, det man alltför mycket srånkänt alla dem, som i detta fall stått emot regeringen, bona fides. oväringsförfattningen — föreskritver icke ovilkorligen den årliga öfaingen af tvenne beväringsklasser, och i fråga om beväringfondens ändamål kunna vi omöjligt gå in på att dess användning till kapotter och byxor tjenar mera tillbevåringsinrättningens ytterligare utbildning än öfningarne, så länge beväring utningen föreskrifver, att beväringsmanskapet daFALI på kronans bekostnad förses med erforderlig beklädnad m. m. Det ingrepp i kronans rätt å statsutskottets sida, som blifvit så mycket klandradt, torde mera ligga i formen af den und. skrifvelsen, än i sjelfva saken, i det riksdagen, i let för att anhädlla det K. M ville tillgripa beväringssonden för öfningarne, borde hafva bemyndigat Kongl. Maj:t, om han så funne för godt, att använda ifrågavarande fond till sagda ändamål. Så hade man i1sträckt Konl. Maj:ts dispositionsvit denna fond, och deri hade något inkonstitutionellt. Men om man sålunda har brutit mot formen, så bör likväl denna sak icke bedömas alltför hårdt, vare sig af eller motpartiet. Här taa vi dem, som endast låtit ledas samhetskänsla, men 4 skade begagna 6 stång mot ministeren, eller tumskruf. Deras hardlings-ätt är lika förkastligt som deras bevekelsegrunder fördömliga, och detta ingalunda mindre, derest det skulle vara sannt att deras iutriger egt understöd uppå ett håll, der kronans anscende icke borde betraktas såsom skiljdt från rådkammarens. Emelleriid är det represeutanterna af allmogen, som blifvit utsatta för de härdaste omdömena i denna sak, och dermed kunna vi ingalunda förena oss. De halva sina fullt giltiga skäl att ifra för sparsamhet, och om de icke kunna alltid nog skarpt uppfatta de konstitutionella rättsbegreppen, så böra de ur as, när de följa dem, som böra anses ega tillräckliga insigter derom. De också, dessa riksdagsmän, den starka känslan de al, att när det verkligen gäller, så är det på! massans af folket axlar bördan tyngst faller, och det är ej att undra öfver, att de ovilligare än andra bringa offer åt ett system och ett lefverÅom i mångas ögen utgöra icke blott Cu slöseri med folkets medel, utan något ännu värre, en synd. På samma gång vi nu fägna oss åt, att den strid, hvarom här a, kommer att få en riktig lösning, tro vi att häri emellertid ligger en allvarlig maning till regeringen att söka för framtiden undgå sådana brytningar. Man framkommer icke, i tider sådana som dessa, med propositioner på ökade skatter, utan att det väcker ovilja. Och ännu bittrare blir denna käns!a, när den tänkande medborgaren omöjligt kan undgå att inse och beakta, att af de medel, som åskas, så stora andelar åtgå icke för att uppehålla landets högsta intressen — och dit räkna vi försvarsväsendet — utan för att underhälla flärd, fåfinglighet, sysslolöshet och ett öfverdådigt lefverne. il ej legat 1 Spare om dem, som 4 som en hä om ens. k.