Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1870, sida 2

värt sjövapen, voro illa använda, ja rentaf bortkastade. Men männen af yrket, de som ju borde bäst förstå saken, ifrade oupphörligt för nya anslag, vädjande såsom alltid till fosterlandskänslan, som borde mana till de största uppoffringar för landets förssvar. Att det var just ändamålsenligheten af försvarsmedlen, som ifrågasattes; att motviljan mot anslagen låg just deri, att man ansåg dem icke leda till det höga ändamålet, det var något, som männen af yrket aldrig ville lyssna till eller uppmärksamma. Enligt vår uppfattning motsvarar vår närvarande organisation af landtförsvaret flottans ståndpunkt under de gamla linieskeppens dagar. Derföre anse vi ock de medel till stor del bortkastade, som användas på denna föråldrade mekanism. Och derföre tro vi det vara bättre att hålla inne på dessa anslag, för att ega något i behåll, när den tiden kommer, då vi erhålla en organisation, som kan verkligen betrygga landets sjelfständighet. Skälet för denna vår äsigt hafva vi!! mån gagånger anfört. Indelningsverket ger ! oss officerare, som äro goda landtbrukare si och kommunalmän och hedersmän i öfrigt; men deras förmåga att i ett krig anföra s1 sina trupper efter nutidens krigskonsts 1 l j 4 J kraf, våga vi på det högsta betvifla. Åtminstone, fordras dertill en stark utgallring. En blick på armöens rulla eller i statskalendern skall visa på hvarje regemente ett större eller mindre antal invalider, tillföljd af hög älder eller kroppslig svaghet i öfrigt. — Ånmärker man, att de hvarken kunna eller böra afskedas, då de icke, efter långvarig tjenst, böra sättas på bar backe, så godkänna vi detta skäl, men så mycket ogiltigare blir hela det system, som försätter landet i ett sådant dilemma. Ty det är likväl för att ega en från de högsta till de lägsta graderna fullt tjenstbar trupp, som landet underhåller en armå! : Ena officer vid ett indelt regemente har vid riksdagen sagt, att 13 af manskapet är mindre tjenstbar, tillföljd af ålder, ocli man har klandrat honom för detta yttrande. Man skall dock omöjligt kunna vert 1 derlägga sanningen af hans uppgift. Felet ligger dock ej hos manskapet, utan i systemet. Bland de värfvade trupperna utgöra de 8. k. gardena i hufrudstaden de mest framstående. Manskapet är här yngre, men s rekryteras, serdeles hvad sotgardena angår, ! med personer, som näppeligen kunna ät dessa regementen häsda anseendet af elittrupper, ehuru det måste erkännas att en mycket stor förändring till ett bättre in-I! trädt i sednaste tiden. — Rörande officerskärerna vid dessa regementen lära ock si meningarne vara ganska delade. Egnande si sin mesta tid åt hufvudstadens nöjen lära!: de icke hafva stor tid öfrig till de mili-i tära studier och öfningar, som dock bordeJl vara deras första uppgift. De skulle icke, vi äro derom förvissäde, sakna mod, om det gällde krigets allvar, men de skulle) helt visst sakna många andra egenskaper, 1 som erfordras vid ett sådant tillfälle. Ilos de scientifika kårerna, i första rummet artilleri-regementena, torde förhällandet vara bättre. Den högre officersbildning, som här erfordras, förutsätter en större l! intelligens och arbetskraft, men äfven bär lärer man möta icke få exempel derpå, si att studierna, efter väl tagen examen, blif-J! va rätt mycket åsidosatta. Staten har likväl bragt stora offer åt de militära ämnesvennernas bildning och gifver dem sedermera deras, om ock knappa, dock seäkrall underhåll för lifvet. De skulle således kunna odeladt egna sin tid åt hvad ej 1 blott den mekaniska tjenstgöringen, utan deras yrke i öfrigt, kräfde; men det lärer ej kunna förnekas, att at blott alltför!e många allt sådaut betraktas såsom bisak och skolfuxeri. Alldra betänkligast är dock, befara vi, förhållandet i fråga om det högsta befä-f let, när det gäller icke exercisfältet, utan : striden på lif och död. Man kan icke be-ss 1 a gära att ett land skall under mångårig fredstid amma utmärkta härförare, men äfven med billig bänsyn till denna omständighet, befara vi, att den ledning en svensk!l arme skulle ega af sina många generaler, g blefve ganska otillfredsställande. Förkla-AI ringen torde närmast ligga i ett befor-s dringssystem, hvari den högre dugligheten s d 8 t icke funnit tillräcklig eggelse och uppmuntran till ansträngning. Under sådana förhållanden borde man vara något hofsam, när man bedömmer se deras handlingssätt, hvilka vilja spara lan-sg dets ekonomiska krafter till nyttigare än-b damål än militärväsendet. Framför allt P borde man akta sig för att orda om huru p säderneslandets välfärd står på spel, derest l något års öfningar skulle inställas. Detd —2 — n mörka skuggan af Erik Puke Den ene