Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1870, sida 2

det ock som den mörka skuggan af Erik Puke kastade sig emellan honom och henne. Så djupt, så innerligt älskade hon då denne herr Erik, att hon för hans skull frivilligt lemnade en verld, der han ej mera fanns. Han såg så tydligt för sig, som om han nu trädt in i salen, gästabudet hos herr Erik, der hon mottog ringen af denne och bleknade och rodnade ömsom, då hennes öga träffade hans. Men hon skickade dock ringen tillbaka . ..? Hvad betydde dock det, när han sedan sjelf så tydligt sett, huru hon afskydde hvarje närmande af honom. Och koret i Gråbrödernas klosterkyrka i Stockholm afslutade denna rundmålning. Hur kunde han väl hoppas, att hvad som der af henne yttrades, skulle kunna tagas tillbaka? Men den gröne riddarens ord, han som städse tycktes veta mer än andra, huru besynnerligt och löjeväckande hans uppträdande än föreföll alla, som mindre kände honom, — voro de denna gång sagda blott för att gäcka, för att göra den slutligt vunna vissheten riktigt bitter? — Under sådana tankar gick Carl Knutsson framåt genom skogen, och derunder flögo timmarne sin kos. Solen stod redan högst på himmelen, när han kom fram till en daltjusa, der skogen glesnade och en jemn gräsmatta utbredde sin yppiga grönska. Han gick utför sluttningen och stannade under en hög slokbjörk, som stod id stranden af en nu till största delen uttorkad ck, omgifven af täta videbuskar. Daltjusan gick rätt i söder och norr, så att solen göt sin värmeflod öfver henne i hela hennes längd, men här i videhäcken och under björken rådde en svalkande skugga, och här slog den trötte vandraren sig ned. Han hade icke setat der länge, förrän ljudet if hästtramp nådde hans öra, och när han såg ipp, drog en skara ryttare förbi på andra sidan näcken, kommande norrifrån. I spetsen redo tvenne nerremän, hvilka voro för marsken väl bekanta.