Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 2

åter faller tillsammans, och att tillse att vi ej bringa vårt landtförsvar på den foten, att likasom : grefve Posse vid något tillfälle sagt, att vi ej län-. gre hafva någon flotta, vi äfven snart skulle kunna säga: Vi hafva ingen arm heller. Yrkade derför det nuvarande anslagets bibehållande. Sedan hr Hierta försvarat utskottets förslag med anförande af de förut å denna sida anförda skälen och uttalat, att han icke af ,,den undervisande ledamotens från Upsala anförande kunnat blifva öfvertygad om, att i utskottets förslag låge någon rubbning af statsmakternas ställning, lika litet som det vore fallet, om riksdagen till K. M:t inginge med en framställning i ekonomiska mål, hvari lagstittningen också tillhörde K. M:t allena, fick grefve Posse ordet och började med att vända sig mot hr Kolmodin. Denne hade talat om en moralisk reaktion, men den måste hafva inträdt hos honom sjelt. I går höll han nemligen en moralpredikan för hr Jöns Pehrsson, som då förgick sig, men i dag hade han sjelf tillåtit sig insinuationer, ehuru ganska qvicka, det måste man medgifva. Tal. hade dock större fordringar af hr Kolmodin än af hr Jöns Pehrsson, och den som då bestraffade honom, borde sjelf varit försigtigare i dag. Tal. ötvergick derefter till ett försvar för utskottets framställning och framhöll bland annat, att stadgandet i beväringslagen, att beväringsfonden skulle användas till ,institutionens utveckling af riksdagen motiverats så, att deraf tydligen framginge, att man dermed endast afsett bildandet af beväringseliter till underbefäl, ehuru det ej kommit att uttryckas i sjelfva lagen. När det nu visat sig, att ytterst små belopp kunnat användas till detta ändamål, och då K. M:ts ogen uppfattning af ändamålet med fonden visat sig ej vara riktigt klar, så hade utskottet ansett lämpligt att hänvisa till fonden, i hvilken hemställan till K. M:t han icke kunde se något ingrepp i K. M:ts dispositionsrätt, utan tvertom ett medgifvande, att K. M:t må ega att använda fonden till ett annat ändamål än den ursprungligen afsett. Ian yrkade derför bifall till utskottets hemställan. Hr Bergström ansåg, att då vi haft en opposition ända sedan det nya statsskickets början, det kunde vara skäl att skärskåda af hvilka stora tankar den visat sig vara ledd. IHan hade blott kunnat upptäcka en enda: att iakttaga den största sparsamhet. Men den moderna rättsoch kulturstaten kräfde dock stora utgifter, hvilka man måste underkasta sig, så framt man ville vinna fördelarne. Oppositionen hade derför arbetat på att indraga fonder och ordinarie anslag. Hvad fonderna beträffar, vore tal. ej någon vän af detta system, och skulle, om frågan om deras indragande väcktes i behörig form, understödja densamma. Han medgaf, att det ville synas som om beväringsfondens ändamål icke vore annat än underbefals bildande, ehuru riksdagen varit nog obetänksam att gifva lagen ett så obestämdt uttryck, men hans grundsats vore in dubio pro rege, att i tvifvelaktiga fall ställa sig på konungens sida, så att han skulle blifva i stånd att realisera statens ändamål. Hvem vågade dessutom säga, om ej det framdeles blefve möjligt att erhålla beväringseliter, i hvilket fall det äfven vore orätt att använda fonden till annat ändamål? Utskottets förslag vore emellertid ett försök att genom skattevägran tvinga K. M:t att använda fonden till andra ändamål än han sjelf vill. IIan yrkade derför det nuvarande anslagets bibehållande. IIr Jolm Ericson förordade K. M:ts proposition, hufvudsakligen stödjande sitt ogillande af utskottets angrepp på beväringsfonden derpå, att om friköpningen, som man skulle hoppas, komme att upphöra, tillgången på beväringseliter säkerligen ej skulle blifva obetydlig bland de beväringsynglingar, hvilkas samhällsställning gjorde dem mera hågade att fullgöra sin beväringspligt såsom underbefäl än såsom soldater. Derför kunde han ej bifalla något förslag att använda denna fond till något annat ändamål än endast detta. Hr A. Rundbäck förordade det nuvarande anslaget. Riksdagens värdighet och anseende berodde på, att den gjorde sin pligt, att den iakttoge sin rätt, men också derpå, att den respekterade andras rätt. Hr Sven Nilsson i Österslöf fann, att ändamålet med fonden eller beväringens utveckling egentligen endast vunnes genom bidrag till exercis i skolorna, men trodde ock att utskottets förslag förtjente bifall. Hr Key erinrade om att K. M:t fått denna fond till sin disposition, men med ett vilkor, nemligen beväringsinstitutionens ytterligare utbildning. Utaf krigsministerns förslag vid föregående riksdagar sökte hr Key draga den slutsatsen, att hvad statsutskottet ifrågasatt angående användandet af denna fond ej vore främmande för dess ändamål. Vidare anmärkte tal., att ej blott advokatyren stannade på deras sida, som velat påstå, att anslag till beväringens öfning vore stridande mot fondens ändamål, utan äfven ansvaret för den ökade beskattning, som genom ett bifall till K. M:ts proposition skulle blifva en följd. Det vore det konserverande samhällselementet, som ville söka åstadkomma cn statsreglering, utan att behöfva öka skatterna, då deremot den samhällsupplösande delen ville anvisa medel utan att tillvarataga de besparingar som redan funnos. Ir Keys anförande åhördes med spänd uppmärksamhet samt framkallade lifliga bitallsrop. Diskussionen blef med tidens framskridande ingalunda af ett förminskadt intresse. Vi hinna dock ej nu redogöra derför, utan nämna endast, att, sedan hr Mannerskantz allvarligen framhållit sakens konstitutionella sida och hvarje regerings pligt att ej underkasta sig något, som vore så kränkande för hennes värdighet, uppträdde hr Iumdgren både med allvar och skämt i samma riktning. Utskottet hade följt ev mycket bekant auktoritet i den föreskriften som bjuder :) ,, man tager, men det hade icke följt den i det förnuftiga tillägget: ,,om man så halva kan. Auktoritetens namn ,, Kajsa Warg blef ej förbigånget. Han erinrade äfven om dens missräkning, som slagtade guldhönan för att få guld, och framhöll det oförsvarliga i att nu skrapa ihop alla möjliga tillgångar för att för ett enda år undandraga sig obehaget att öka beskattningen. Tal. ogillade ett sådant tillvägagående, som endast hade till syfte att afhjelpa ögonblickets behof. Det förflutna, närvarande och tillkommande borde betraktas i sin kontinuitet. Talaren gick så långt, att han förebrådde utskottet vida mer än ett lagbrott, såsom hr Riibbing gjort, han tillvitade det ett svek, då det sagt om K. M:t finner skäl att öfva andra klassens beväring, så o. s. v. Här skulle som varit på sin plats, emedan denna öfning är lag. Utskottet har ej direkt brutit lag, det har bittring skilides han från! då dörren öppn.