Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 2

då dörren öppnades och IIerman Berman, åtföljd af den gröne riddaren, inträdde. De medförde till marsken den vigtiga nyheten, och han lät genast sina sogdar taga afträde. Derpå vände han sig till Herman Berman med närmare spörjsmäl, hvarpå han försjönk i tankar. — Så vidt jag vet — sade han derefter — har vördig fader, erkebiskop Olof, just icke varit någon af mina fiender. Kan dock vara att han numera ändrat sinne, och att det är hans mening att verka för konung Eriks återkomst hit i riket... — Jag kan det knappast tro, herr marsk — inföll Herman, då marsken afbröt sig och åter tystnade — jag kan det knappast tro, åtminstone är han, som I sjelf sägen, ingen vän af edra fiender. — Han är icke. ..? — Nej ... jag hörde hans stallmästare säga, när jag nu senast red ned från Dalarne och drog genom Upsala, att herr Jöns Bengtsson blifvit förnekad att träffa hans nåd, då han kort förut infunnit sig på Arnö. — Herr Jöns Bengtsson? — sporde marsken förvånad. — Skulle då min frände, den fromme kaniken, vara en så märkelig man, att vördig fader erkebiskop Olof gör något afseende på honom? — Jag menar, att herr Jöns Bengtsson är en helt annan, än hvad han går och gäller för... och till edra vänner hörer han icke. Marsken nickade estertänksamt och liksom ville han, utan att behöfva säga det, antyda, att han var af den talandes mening. Derpå lade han tungt sin hand på bordet framför sig och sade: — Må det så bära eller brista, och må de spinna i mörkret sina trådar bakom min rygg, men jag skall hugga spånaden tvärt af och så linge jag lefver, skall icke konung Erik mera sätta sin fot i Sveriges rike! Dock lyster mig tala ett ord med erkebiskop Olof, innan vi draga till mötet. Han gaf derpå Herman Berman åtskilliga be