Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 2

Med harm och förbittring skiljdes han från Arboga den gången och öfverlade med de sina, om hvad som nu borde företagas, då man tydligen förnam, att marskens makt och anseende med hvarje dag förökades och befästades. Ju mindre hopp de hyste att åter kunna införa konungen i riket, desto tydligare framstod för dem, att de måste störta marsken, och det i öppen strid, om intet annat bjelpte. Men först och främst var det af vigt att skilja honom från de män, hvilka bidrogo att öka och stärka hans makt. Detta kunde med afseende på en och annan möjligen ske genom öfvertalning, och man beslöt att genast skrida till verket. Främst af alla stod erkebiskopen, hvars sorg öfver Erik Pukes död gjorde honom i hög grad kär för folket, på samma gång, som oviljan för dennes död numera helt och hållet vändt sig från marsken på drotsen, och man sjöng redan visor om denna sorgliga tilldragelse, hvari drotsen uppenbart framstäldes såsom den der dömt riddaren till döden. Jöns Bengtsson (Oxenstjerna) var den, som fick uppdraget att söka så småningom draga erkebiskopen på de förbundnes sida, och onekligen kunde ej ett sådant ärende falla i lämpligare händer. Härunder förflöto ett par månader, och man nalkades den tid, som var utsatt för mötet i Kalmar. Emot allas förmodan beslöt erkebiskop Olof alt draga ned till detta möte. Med den tillbakadragenhet, som han iakttagit allt sedan Erik Pukes död, väckte det uppseende både bland drotsens och marskens anhängare, när en vacker sommardag en båt lade till vid Koljeskär, och erkebiskopen steg derur med sin svit. Ilan hade knappast hunnit tillryggalägga vägen från Gråmunkebron till Svartbrödraklostret, förr än ryktet om hans ankomst spridt sig till båda lägren. På Stockholms slott satt herr Carl Knutsson och höll förhör med några af sina gårdsfogdar,