Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 2

derför, så skulle regeringen, om den nu skingra-j des, snart nödgas istället begära anslag för nämnda ändamål. Efter åtskilliga ytterligare anmärkningar Jade tal. kammaren på hjertat att icke genom bifall till utskottets förslag vedervåga en institution, hvarpå vårt försvar i så hög grad beror, och icke på samma gång förneka sig sjelf, hvadan han förordade bifall till K. M:ts proposition, att det nuvarande anslaget af 500,000 rdr måtte ökas till 609,000 rår. IIr von Geijer förenade sig häruti, sedan han fäst uppmärksamheten på, att K. M:t, om utskottets förslag bifölles, skulle blifva nödsakad att antingen mot sin vilja använda beväringsfonden eller ock inställa andra klassens öfningar, och att ett sådant beslut af kammaren skulle visa likgiltighet för utvecklingen af landets försvar, hvaremot tal. hade väntat, att man snarare skulle vara benägen att småningom höja dessa anslag, så att bev ringen slutligen kunde blifva någorlunda jemförlig med armåen. Hr Iledengren uppträdde till försvar för utskottets förslag, hvartill han varit upphofsman för att åstadkomma en förmedling mellan de motsatta åsigterna inom utskottet. Såsom skäl derför framhöll han nödvändigheten att söka bereda tillgängar utan att behöfva taga sin tillflykt till skatteförhöjning, hvarom den väckta frågan framkallat så mycket bekymmer i landet. Li heller hade han kunnat finna något otillbörligt i att begära, att K. M:t såsom ett undantag för en gång måtte tillåta att beväringsfonden finge anlitas i stället för att öka skatterna, ett val, hvari ban tyckt att regeringen ej skulle kunna tveka. In sådan framställning af riksdagen till K. M. kunde ban lika litet anse inkonstitutionel som K. M:ts framställning till riksdagen om användande at bankovinsten, hvilken stode under riksdagens uteslutande dispositionsrätt. Om emellertid bränvinsmedlen för detta år skulle visa sig lemna större tillgång än man nu vågade antaga, Kunde ju nästa riksdag straxt i början anslå medel till öfningarne, så att fonden ej behötde anlitas. Yrkade derför bifall till utskottets förslag. Ir Ribbing fick nu ordet och började med sin vanliga klarhet reda begreppen. I beväringslagen, vom stiftats af konung och riksdag, stode, att sonden skulle stå under K. M:ts disposition för beväringsinstitutionens vidare utveckling. När utskottet nu föresloge att taga medel af denna fond till andra klassens öfningar, innebure detta, att riksdagen toge denna fond i sin hand och disponerade derötver. Detta var en maktöfverslyttning från konungen till riksdagen. Men det vore ej lämpligt att minska konungens makt, sedan riksdagen blifvit starkare, och derigenom rubba den jemnvigt mellan dessa makter, hvilken kräfdes af ett konstitutionelt samhällsskick, och denna rubbning inträdde äfven, om konungen, såsom i fråga om handelsoch sjöfartssonden, sjelf inginge på en sådan maktöfverflyttning. Utskottets förslag innebure ett brott mot skrifven och befintlig lag, ty att bibehålla institutionen, hvilket öfningarna afsåge, vore ej detsamma som dess utveckling. Att på behörigt sätt föreslå denna lags ändring vore riksdagens rätt, men icke att bryta den. IIvarje sådant lagbrott ledde till despotism, hvilken vore lika förderflig, vare sig att den utöfvades af riksdag eller konung, och i all laglöshet låge fröet till samhällets undergång. Tal. ingick derefter i en skarp kritik at utskottets motivering och fäste uppmärksamheten på, att beväringsfondens af K. M:t afsedda användande till beklädnadspersedlar m. m. verkligen afsåge institutionens utveckling, ty det vore ej nog med att beväringen bara kunde slåss. Landtvärnet fordom kunde också slåss, men exemplet vore icke lockande. Det folk, som ej hade råd att försvara sig, kunde ej heller begära att få sjelfständigt existera. Emellertid framställde talaren en beräkning, enligt hv ingen skatteförhöjning skulle blitva nödig, ä om man lemnade fonden orubbad. Då således hvarje förändring i statsmakternas maktställning för närvarande vore oklok, då ett bifall till utskottets förslag vore ett uppenbart lagbrott at riksdagen eller en uppmaning till K. M:t att göra ett sådant, då beväringsinrättningen måste tillgodoses och då, enligt tal:s åsigt, de ifrågasatta skatteförhöjningarna ej behöfde göras, yrkade han att beväringsanslaget måtte bibehållas vid sitt närvarande belopp af 509,000 rår. Sedan hr Per Nilsson i Espö förordat utskottets förslag på grund af nödvändigheten att undvika skatteförhöjning och emedan han ej kunde se något lagbrott eller något för regeringen stötande deri, uppträdde hr Iolmodin och förklarade till en början, att han ansåg den legala sidan af frågan fullständigt utredd af hr Ribbing. Men det funnes en annan sida af saken att särskåda. Då det vid förra riksdagen var fråga om att indraga på anslaget till indelta armöns vapenöfningar, motiverades det äfven med behofvet af sparsamhet, men efteråt säger man nu, att det var för att få en vigtig koustitutionel fråga, den om riksdagens rätt att ensam bestämma ölver de ordinarie anslagen, afgjord. Man skulle således kunna tro, att äfven bakom den nu ifrågavarande saken dolde sig någon konstitutionel fråga. I går förekom också en fråga, hvarvid man ej afsåg besparing, utan snarare en moralisk reaktion. För öfrigt hade man hittills alltid visat sig afvog mot indelningsverket, men när det komme bort, säga många, ville man kanske ej hafva någon värnpligt heller. Ty beväringsinstitutionen vore det enda, som kunde leda till en sådan, och skulle man nu visa, att man ej en gång ville hafva den, så skulle man underskrifva en sådan beskyllning. Genom utskottets förslag skulle K. M:t komma i det svåra dilemmat att nödgas antingen lemna beväringen oöfvad eller godkänna riksdagens ingrepp. Tal. började nu att till stöd för sin åsigt och till vederläggning af utskottet göra åtskilliga pikanta citationer af yttranden af utskottets ordförande, grefve Posse. Så hade denne bland annat rörande den ifrågasatta indragningen på första hufvudtiteln liknat denna indragning vid en tumskruf, och, menade talaren, kanske äfven utskottets nu ifrågavarande förslag vore en sådan der tumskruf. Ian tyckte emellertid icke om dylika farliga instrument, isynnerhet som man icke visste på hvars hand de slutligen komme att sitta. Men enligt hr Ribbings skatteberäkning vore dessutom en sådan tumskruf här alldeles obehöflig. Afven om så ej vore, och ehuru han ej gerna ville bidraga till en skatteförhöjning, så hade dock representationen äfven ansvar i andra fall, nemligen att ej genom ständiga ryckningar sätta regeringen ur stånd att veta hvad man menar, att ej endast se på det ekonomiska, utan äfven på konseqvensen, att ej ställa allt på rörlig fot, så att regeringen blott vet hvarefter den har att rätta sig för S månader af året, hvarpå allt