Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 1

10 ars riksdag — utan al någon aldrig så liten misstänksamhet mot den benägenhet, som kan befaras hos denna kammare, att alltför envist hålla på det bestående och alltför mycket ställa sig på maktens sida. Resultatet af ett sådant betraktelsesätt blir, att första kammaren icke bör vara alltför mycket i favör hos den allmänna meningen. Det der helsosamma trycket kan då komma att upphöra och sramåtskridandet deraf lida högst väsentligt. Lagom skola kapellanerna hafva, och lagom böra äfven de mått af tillit vara, som må komma första kammaren till del. IIon må gerna stå huru högt som helst i deras ögon, som teoretisera öfver våra representativa institutioner, men deremot icke alltför högt i det allmänna folkmedvetandet. Andra kammaren gör derföre icke blott sig sjelf, utan framåtskridandets sak, som den bör representera, obotlig skada, om den genom förplumpningar, sådana som den nu begångna, låter första kammaren taga försteget för sig i den upplysta och tänkande allmänhetens opinion. Men jag ber eder ursäkta, hr redaktör, att jag redan alltsör mycket fallit eder i embetet. Betraktelser, som dessa, tillhöra väl egentligen eder artikel-afdelning, ocli jag vill derföre också nu afbryta dem. Tillåt mig blott, medan jag är i farten, få uttala ännu en enda åsigt med anledning af de sista dagarnes företeelser i vårt parlamentariska lif. Jag önskade säga, att dessa företeelser ådagalägga på samma gång vådan af ctt bonderegemente och de ganska betryggande garantier mot ett sådant, som vår nya representation visat sig erbjuda. Och med denna anmärkning hoppas jag hafva hos läsaren framkallat det slutintryck, att, allt sammanlagdt, man likväl torde finna större anledning till glädje än till bedröfvelse i hvad som händt. Nog af, man kan påräkna att närmare två tredjedelar af representationen i sin helhet ställer sig vid den slutliga voteringen på den stränga konstitutionalitetens sida. Och så länge har man intet skäl att vara alltför missmodig. De mest anmärkningsvärda yttrandena under öfverläggningen i ämnet inom andra kammaren voro utan tvifvel hrr Ribbings, Kolmodins, Posses och Nundgrens. Den klara bherissöringen i den utredning af frågan, som lemnades af ,,den undervisande ledamoten — såsom hr IIierta benämnde professor Ribbing — var utan tvifvel egnad att upplysa hvem som helst, som ville samvetsgrannt och utan partihänsyn bilda sig en mening i men icko förty gaf han oupphörliga vinkar om frågans stora politiska betydelse, och man skymtade i bakgrunden af hans teckning — om detta uttryck må tillåtas mig — de planer och spekulationer, som ligga till grund för detta så ömkligen anlagda försök till en stormlöpning mot den nuvarande regeringen och om hvilka samme talare redan under debatten om anslaget till armåens öfningar gaf en antydan, då han sade att de besynnerliga företeelserna gåfvo anledning , misstänka att om det var ugglor i mossen. Då han nu på tal om ,tumskrufvar varnade för faran af att tillverka sådana instrumenter, emedan man cj visste på hvems fingrar de slutligen kunde komma att sitta, så gick han statsutskottets br ordförande och hans spekulationer ännu mera direkt på lifvet. Mera döfvande hugg torde för öfrigt sällan ha utdelats under en debatt än dem hvilka hr Kolmodin riktade mot grefve Posse, då ban karakteriserade hans stillning till denna fråga med ypperligt anpagta citater ur grelvens egna yttranden afscende på andra frågor, der samma länsyn till gällande lag och konstitutioall. Grefve Posse, som har sin plats allleles invid hr Kolmodin, var också helt under det denne talade, och då han Jelf någon stund sednare fick ordet, hade lan föga annat att använda för att parera ir Kolmodins hugg än att helt platt be-ss ylla honom för att hafva förgått sig mot sä ätsutskottet. IIuru det, efter detta, går o ned hr kolmodins ställning i landtmanna-Jsämnet. IIr Kolmodin åter förklarade väl i sitt briljanta, skarpt polemiska anförande, att han icke förstod sig på den der högre politiken, 0 d helt skick voro att iakttaga som i dettasb 8 n 1 n dartict, blir ett mycket introssant rön, te om äterstår att göra. st Hr Rundgren kryddade äfven dennaln ång med ett egendomligt skämt ett i öfd t lika skarpt som klart yttrande. Statsu ämpade, sade han, Kajsa Wargs si 8 tskottet ti als: ,man tagerk, men glömde bort det ri f denna kokkonstens hjeltinna tillagdam ilkoret: ,,om man så hafva kan. Hr Keysn og sig häraf anledning anmärka, med h. änsyftning på hr Rundgrens yttrande uner er jernvägsdebatten, att kärlek och kok-v. onst bildade icke tillsammans teologen al tan epikurten. Den at hr Rundgren til-är igado anrättningen hade för öfrigt, tillade! bi r Key, mycket tycke af ,,märgpudding ed brinnande sås. Ni finner, hr reaktör, att man spetsar och brukar ,så odt man kanäfven satirens vapen under m e allvarliga debatterna. Må det slutligen tillåtas mig uttala den ne sigt, att det anfall, som grefve Posse st ed tillhjelpy af statsutskotts-majoriteten en jort mot regeringen genom försöket att pe åntaga henne dispositionen öfver bevä-Sk ngsfonden, icke oväsendtligen stärkt mi-Jar istdrens ställning och undanskjutit rätt tu etydligt den tidpunkt, då hr grefve Posse hs elf behöfver frukta att man skall på ho-saf om använda ,tumskrutven. Och till påfdi net har han Fonam sin fsårwlänning;