Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1870, sida 1

LIILIA TOTget A2 6. z A em . a Riksdagsbref. (Till red:n af Ilandelstianingen.) Stockholm den 16 Mars. Ir Redaktör! De nu afslutade förhandlingarne om be väringsanslaget gifva anledning till betrak telser af allvarligaste slag. De belys ställningen inom vår nya representatior på ett sätt, som är egnad att väcka både glada och sorgliga känslor. Med tillfredsställelse måste man nemligen finna, att riksdagen i sin holhet, sådan den nu sammansatt, ej kan låta komma sig till last en sådan rättskränkning, ett sådant despotiskt, godtyckligt och laglöst handlingsätt i förhällande till den andra statsmakten, som det, till hvilket statsutskottet inbjudit, då det velat egenmäktigt frånhända konungen dispositionsrätten öfver en till hans förfogande ställd fond och sätta åsido de tydliga bestämmelserna j en lag, som måste vara lika bindande, lika helig för båda statsmakterna. Men sorgligt, öfvermåttan sorgligt är, att det finnes inom den ena af representationens afdelningar en majoritet, på hvilken äfven de klaraste och bästa skäl i en dylik fråga äro förspillda; en majoritet, som antingen icke vill eller icke förmår fatta dem och som kan låta göra sig till redskap för hvilka machinationer som helst, blott de bedrifvas under någon tilltalande förevändning, såsom t. ex. under förevändning af sparsamhet. Det lider icke ringaste tvifvel att den votering, genom hvilken andra kammaren med 103 röster mot 76 biföll statsutskottets förslag i denna fråga, trots all den utredning saken hade erhållit, nedsätter denna kammares anscende högst betydligt i den tänkande fosterlandsvännens ögon, likasom att, å andra sidan, denne derigenom rent af tvingas att blicka upp till första kammaren såsom värnaren af rätten och af sjelfva grundvilkoret för det konstitutionella statsskicket: respekterandet, ömsesidigt, statsmakterna emellan af hvarandras rättigheter. För den, hr redaktör, hvilken ,i likhet med eder ödmjuke tjenare, städse hyst en stor tanke om den mission, som i vår nya representation är åt första kammaren anförtrodd; för den som derjemte, under de år den nya riksdagen hittills opererat, haft tillfälle vid flerfaldiga tillfällen iakttaga huru lyckligt det är att man städse bör kunna päräkna en stark majoritet i denna kammare, som, hand i hand med en aktningsbjudande minoritet i den andra, bildar en reglerande och modererande kraft, då majoriteten i andra kammaren skenar åstad litet längre, än klokhet och varsamhet bjuda, — för den, hr redaktör, kan det ej vara annat än angenämt att första kammaren håller sig uppe i opinionen och ätnjuter eller förvärfvar folkets förtroende. Åen icke önskade eller väntade jag just derföre, att folket skulle vänjas att blicka upp till samma kammare såsom den egentlige pelaren i den nya representationen. Såsom god demokrat såge jag gerna, att len kammare, som i sig innesluter de par proference solkeliga elementerna, skulle behålla ett litet försteg i folkets ynnest och förtroende, äfven om denna kammare skulle, tillsöjd af sin sammansättning, ultemellanät, och till och med rätt ofta, örlöpa sig något litet. Det är, efter min förgripliga mening, nyttigt att den kamnare, som skall representera det progresira elementet i samhället, kan, för att ylla sin uppgift, företrädesvis stödja sig vå den allmäna meningen i landet. Men lertill fordras att allmänna meningen icke sott skall gilla och stödja de grundsatser, ör hvilka kammaren öfver hufvud taget! sämpar, utan jemväl egnar kammaren sjelf i. äktning och förtroende. Å andra sidan meer jag det icke mindre i sin ordning. utt första kammaren, på det icke dess naurligen konserverande tendenser skolal: cke blott moderera utan tilläfventyrs JWmö na sramåtskridandet, här står under ett isst helsosamt tryck af denna allmänna nening. Jag menar icke under trycket af tt missnöje — ehuru älven det kan vid