våra samlingar och i hans bidrag, såväl af text som af kopparstick, till det berömda franska verket öfver denna resa, ,Voyage en Scandinavie et Lapponie!, som Gaimard utgaf på franska regeringens bekostnad. Det är fördenskull ej heller att undra öfver, att Kröyer blef utnämnd till riddare af Hederslegionen celler att universitetet i Rostock skickade honom sitt hedersdiplom såsom doktor; hvad man mera måste undra öfver är, att danska regeringen icke hade — och aldrig fick — något utmärkelsetecken tillöfvers för Kröyer — han blef aldrig riddare af Dannebrogen — ja icke ens understödde hans vetenskapliga sträfvanden på ett sådant sätt, som den kunnat och bordt. Skuggorna började nu infinna sig i Kröyers lif; de blefvo allt större och större, intilldess de slutligen undanskymde allt solskenet deri. Vi skola nu betrakta na den bedröfligaste perioden i hans lif. Den första gäckade förhoppningen drabbade Kröyer då genom professor Reinhardts död en utsigt öppnade sig lör horom att bli fästad vid universitetet, för hvilket han — såsom man af det förut sagda kan inse — skulle ha blifvit en sann prydnad, samt att bli anställd som öfverinspektor vid det museum, som hade honom att tacka för så många bidrag. Kröyer egde berättigade anspråk på dessa påda befattningar; först genom dem skulle han kunnat uppnå den fasta position, i hvilken han, oanfäktad af yttre förhållanden, fullständigt kvnde egna sig åt sin vetenskapliga verksamhet, men hans förhoppningar tillintetgjordes på det väldsammaste sätt, och då platsen som öfverinspektor vid museet några år sednare ännu en gång blef ledig samt efter ancienneteten borde tillfalla Kröyer — blef den indragen. Man kan ej förvånas öfver, att dessa slag måste utöfva ett betydligt inflytande på hela hans produktivitet. Den blef allt. sparsammare och sparsammare; de enstaka arbeten, hvilka tid efter annan sågo ljuset, voro mindre och icke så omfattande som de föregående, om de ock derför icke voro mindre vigtiga och betydelsefulla i vetenskapligt afseende.