Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 3

vande djur. Dylika hafva jemväl upptäckts i Nordoch Sydamerika. Till dessa sluta sig dessa grafvar eller tumuli, om hvilka man förr trodde, att de innehållo benen af ett förgånget jätteslägte, äåndock detta vore snarare af mindre statur än de nu lefvande folken, samt sannolikt blef förträngd af en större, kraftigare och mera civiliserad race, Celternas; och med dem börjar den medel-europeiska historiens första morgonrodnad att frambryta. Många frågor tränga sig på forskaren, hvilken hopsummerar alla de oräkneliga facta ur menniskolifvets utvecklingshistoria, af hvilka de anförda blott äro några fristående hufvudpunkter. Huru gammalt är menniskoslägtet på jorden? Iluru gammal är jorden sjelt? Har menniskan småningom höjt sig från ett rått, ofullkomligt ani liskt tillstånd till den höga ställning, hon ru intager i skapelsen, eller är hon en fallen engel. som har att åter arbeta sig fram till sitt förra urväsen? Har det blifvit en möjlighet att någorlunda på ett ungefär beräkna alluvialbildningens ålder, så är detta dock så mycket svårare eller omöjligt för den tid, som ligger der bakom. Från de tider, då mennisko qvarlefvor aflagrades i jordens innandöme, hafva väldiga förändringar försiggått på jordens yta. De curopeiska floderna t. ex. hade då ett annat och högre lopp, England och Frankrike skildes ej at någon kanal, Themsen var sa nolikt (säga tyskarna) en biflod till Rhen; Schweizg betäcktes då af ett djupt istäcke; Saharadknen ölversvallades af hafvets vågor, och de då lefvande djuren och terna voro väsendtligen annorlunda än nu. Dylika förändringar i klimat, fördelning af land och haf samt omgestaltning af det orga niska lifvets former förutsätta långa tiderymder; ty i skapelsens historia sker intet plötsligt och tusentals år äro der som tusendelar af våra ögonblick. Och då det är klart ådagalagdt numera, att menniskan funnits redan under eller före istiden och djupt in i den stora tertiär-perioden, så måste dess tillvaro beräknas efter hundratusentals af år! Och om det är sannt, att jorden, såsom somliga geologer beräkna, är 6—706 millioner år gammal, så är ju menniskan ändå en ung produkt på densamma, en af de yngsta. Ty om med Lyell jordens histo! skulle indelas i en skala at 36 nummer, så räcker menniskans blott upp till det 3:dje eller 4:de, och under ändlösa tidrymder hafva otaliga växtoch djurslägten föregått henne. Mot dessa tal blifva de h a mythernas eller traditionernas, som vi i början anlörde, mera än obetydliga. Väl är det svårt, osäkert, ja farligt, att söka gifva ett bestämdt svar på den frågan: huru var menniskan beskaffad i sin primitiva gestalt? Men vi ega dock en mängd stödjepunkter för en ungeg konstruktion af hennes urbild. Ifon var sannolikt ännu ligre och ofullkomligare, än de råa ännu lefvande vildarna, med hvilka hon annars i lefnadssätt hade mycken likhet. Hon kände ej bättre vapen, än de omnämnda otympliga stenyxorna, ej bruket af brända lerkärl. Naken eller blott nödtorftigt beklådd af djurshudar eller trädens bark, lefvande ensam eller i enstaka hopar i skogar, hålor, klippklyftor, bade denne urvilde — mera skild från de nuvarande vildarna än Australiens papuas från curoptn — att bestå en nästan oafbruten kamp med diluvial-eller tertiär-tidens jättedjur, och det så mycket sämre, som dess kroppsbildning säkert gjorde honom underlägsen det nu lefvande slägtet. Ty om ock åtskilliga fynd — såsom de från Neanderdalen, eller de från Perigord — än synas bafva egt en visserligen rå, men stark och muskelkraftig byggnad, med annalkning åt ap-typen; så tyda dock de flesta på ett litet slägte, närmande sig till negrernas eller mongolernas, eller genom ett smalt hutvud medl. tillbakatryckt panna och sneda käftar intill Australiens eller Ny-Caledoniernas typ. Denna synes hafva förberrskat ända in i rendjurs-perioden, dål segande likhet med lapparne nu för tiden; ja, den somständigheten, att bronae-vapnen hafva ett så litet handtag, tyckes tyda på detsamma under sdenna period. Öch huru ofuliständigt måste ej i intellektuelt safscende detta första menniskoslägte hafva varit? Alla hutvuden, som från dessa tider blifvit i jorden upptäckta, bära vittne om föga utbildade försständstörmögenheter. Den ofvannämnda skallen Ifrån Neanderdalen tyder på ett utomordentligt djusriskt, vildt och ap-likt sinnelag, och äfven det öfsriga hit börande skelettet visar i sin bildning I mångfaldiga annalkningar i benen till de lägst stäende menniskoracerna. Huxley, den berömde engelske anatomen, förklarar denna skalle vara den yttersta leden i en stor serie af bildningar, som langsamt och småningom höjer sig till de bäst utI vecklade hos nutidens menniskor. Bibra fann i tlen gammal graf i Bolivia en Peruan-skalle, som i d —— — —— (237 ät 0 —— Ö— — —— — är ytterst liten, der pannan nästan saknas och bakhufvudet är särdeles förlängdt, så att den mera liknar qvarlofvan efter en apa, än etter en menniska. Och då man finner att det lägre och högre! skisclyx-törande lagret i Somme-dalen ej tyder på nägra nerliga framsteg i konsten att tillverka I des klumpiga vapen, churu lagreus betydande t mäktighet talar om långa tiderymders förlopp dem i emellan, så kan man häraf sluta till att menniskoslägtet under dessa tiderymder likasom stått sti på den låga punkt af andlighet eller kons i het, som det törst visat sig ega. En sednar VU riod — sten-tiden — visar deremot en betydlig! I utveckliog, och detta gradvis, så att man indelat ! den i en äldre, medeloch yngre epok. Den första af de karakteriseras af den råaste formen på stenyxorna, utan tecken till bearbetning; här finnas ej spår till metall, krukmakerigods eller husdjur, men af diluvialtidens former. Pen tidens fmenuiska synes hafva, åtminstone mot slutet, varit 0 och stark, med långt hufvud, hedrande sina Å döda, begagnande sig af eld, benens märg och prydnader. Medelperioden uppvisar finare bearbetade vapen af flinta och prydrader af renochi husdjur samt krukmakerigods, och från denna tid! I härstamma de flesta grottfynd i Frankrike och I Belgien samt fynden at begrafna menniskor. Den Ina Åf yngsta perioden utmärkes af glättade, polerade och j graverade verktyg, som voro försedda med bål sor I skaftet; här finnas antydningar still begynnande åkerbruk och boskapsskötsel; och de äro utspridda öfver hela jorden, de äldsta qvarlefvorna från Celternas tid torde äfven böra räknas härtill. Ilvarefter den historiska tiden följer. t Allt hvad forskningen hittills uppdagat visar sän lunda, att vårt slägte härstammar från tider, om nvilka tanken synes villrådig att fatta deras mått, samt att detsamma icke sramstätt paradisiskt ullkomligt, utan tvärtom steg för steg krälat sig frim till den höjd af utveckling, i hvilken detsamma ännu är inbegripet. Allt byad forntiden lärer oss, hvad samtiden uppfordrar oss till, är, att fatta tmensklighetens mål vara: utveckling, förädling, I Fullkomning. Å. 0(——— —— ——— I i sen Ett besök vid en fyr.