Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 1

AAAAAnnnn — den å bane bragta principfrågan. Hr Ber som var bland rådgifvarne den som för Jyttrade sig, tog saken anmärkningsvärlugnt och syntes icke obenägen att red cera det, som han först visade vara q rättskränkning, till de anspråkslösa dime sionerna af bristande grannlagenhet. Mc hr v. Ehrenhoim, talande icke från min sterbänken utan från sin plats såsom r presentant för Upsala län, tog ordentli; bladet från munnen, såsom man säge och förklarade, sedan han först visat hva frågan gällde ur konstitutionel synpunk att han för sin del ej ville medverk till ett sådant attentat mot det konstitt tionella statsskicket. Medan detta me värma och lif framburna yttrande tillvan sig kammarens bifall, var det icke uta alt br Bergs mot den något kärfva tone väl mycket kontrasterande ord rönte e temligen allvarsamt ogillande af någr följande talare, t. ex. grefve J. O. Nörne och hr Bergstedt, som visade att utskotts förslaget innefattade vida mer än bristand grannlagenhet. IHrr Wallenberg och Stjern blad voro för öfrigt kanske de talare, sor med största skärpa framhöllo det äfven tyrliga i det åsyftade försöket att på sam ma gång på en omväg undanrödja den a båda statsmakterna stiftade bevärings lagens vigtigaste bestämmelse och direk angripa en regeringen tillförsäkrad disposi tionsrätt öfver till hennes förfogande ställd: medel. Att den till sin yttre och inre menni ska en smula ,ruggige grefve GöstPosse biträdde utskottstörslaget är mindr märkligt, än att man på samma sida såg hr Tornerhjelm, hvars förtroliga relationer på ett visst håll icke äro någon hemlighet. Lägg detta samman med der celebre kungaoch hästvännens uppträdande på egen hand i beväringsfrägan. och fundera på hvad det kan betyda. Jag för min del bar också funderat, och funnit mig föranlåten för mig sjelf uppkasta det spörsmålet: månne man på ett visst håll ledsnat vid en minister, som gjort allenastyrandet till föga annat än en tradition i vår konstitutionella utvecklingshistoria? Och månne man kan önska blifva den qvitt till och med på bekostnad af en och annan ädelsten i kronan Jag har icke dristat svara bestämdt på dessa frågor, men medgif mig, hr redakör, att underligt ser det ut. Men jag lemnar både detta ämne och örsta kammaren för att göra en titt i den andra och der lyssna till de lifliga örhandlingarne om stammens förstärkning med ett visst antal båtsmansrotar. Naturigtvis bragte denna fråga hela indelningsverkets betydelse och utsigterna för en senomgripande reform af armborganisaionen på tal. Det hörde till de icke ninst anmärkningsvärda företeelserna unler debatten, att hr Mankell, lifligt lofodande krigsministerns , partiella reforner inom krigsvisendet, biträdde äfven lenna partiella reform, hvars behöfligliet n utvecklade, på samma gång som han ökte visa att den icke lade hinder i väen för en genomgripande reform, då tiden en sådan vore inne. Krigsministorn örsvarade för öfrigt sjelf sitt ag och tla indelningsverket med den öfvertygelens värmaoch det manliga allvar, som ngifver så stor aktning för br Abelin, emväl då han försvarar äsigter, dem man cke alldeles delar. Det fattades också lott några få röster för att han skulle a genomdrisvit sitt förslag i andra kamnaren, trots Sven Nilssons alla spetsundiga inkast och Carl Ifvarssons med en vanliga lugna och kalla klokheten ramburna invändningar. Men jag måste lemna denna intressanta ebatt för att säga ett par ord om aftoens ännu mer pikanta förhandlingar. Det ville nästan synas, som om II. M:ts pposition hade at beväringsfrågans utgång första kammaren funnit sig föranlåten yta om taktik och försöka anbringa ,häfången på annat båll. Man slog sig ned å det af statsutskottet enhälligt tillstyrkta nslaget till indelta armåens vapenörninar och föreslog en nedprutning deri af ver 300,000 rdr. Detta förslag kom icke ån statsutskottsledamöternas sida, men e iakttogo, anmärkningsvärdt nog, en sullA — Ims slott. Domherren son. Unenad 42