Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1870, sida 1

tränga drotsen ur Stockholms slott. Domherren skakade på hufyudet åt denna förmodan, men han kunde dock ej frigöra sig från tanken, att mi gen något vida allsarsanimare, än som man i förstone kunde förmoda, låg under alltsammans. — Viljen I, skall jag snart skaffa eder att veta, hvarom fråga är! — yttrade halfhviskande den unge skrifvaren. Domherren nickade, men tillade omedelbart derefter, att han sjelf villa höra och se hvad som var på färde, och bad skrifvaren skafta ctt par munkkåpor. Denne skyndade ut och återkom snart med kåporna, hvilka de båda männen kastade öfver sig och skyndade ut. De gingo i riktning åt 5 ilagårdsgatan och kommo snart till ort och stille. Hela gatan var fylld af folk af allahanda slag. Borgare, gesäller och lärlingar, svenner tillhörande de många herrarne, som befunno sig i staden, voro blandade om hvarandra omkring en tätare massa, som intog midten, och alla talande högt, om de icke deltogo i det råa skriket, som utgick från den täta massan i midten. Friska krafter tillströmmade ständigt från alla tillstötande gator. — Ryck ur honom tungan! — ropade on, och belönades af ett stormande skrän, som naturligtvis skulle uttrycka massans bifall till förslaget. — Hacka först af knäskålarna — skrek en annan — han kan vara både det ena och det andra förutan! — Och så röt bisallsstormen äfven för denne talare. Och så fortfor det. Så fort skränct liksom mojnade af, var någon till hands med ett nytt råd, och det behöfdes icke mer, för att det äter höjdes i all sin hemska styrka, beledsagadt af vilda käpprapp och en och annan sten, som slungades af de längre bort stående utan det minsta bekymmer om, huruvida det rätta föremålet eller ett annat träffades. Hvad står bär på? — sporde Jöns Bengts