Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 2

svikit min ära, jag har varit på väg att blifva mördare . . . och allt, allt är nu förbi. Ilon sammanknäppte sina händer och såg en stund stelt ned framför sig. — Se jag ville gifva min äldste son denna klenod, min äldste son dog; jag ville gifva det åt min andre son, — äfven han dog. Så ville jag gifva det åt min broder, och I kunnen tro mig, marsk Carl, så mäktig I ären, så haden I kommit att böja edert hufvud för Erik Puke, om han burit denna guldkedja om sin hals. Detta guldhalsband skolen I bära, marsk, och sedan skall ingen stå eder i vägen, huru högt i ock viljen stiga! — Och hvar finnes då denna kostbarnet? — sporde marsken med en ton af tvungen likgiltighet, som förrådde mera, än den dolde, huru djupt han träffats af lockelsen att blifva trollsmyckets egare. Fra Bengta dröjde en stund, innan hon svarade. — I hafven velat min broder väl, medan han var i lefvande lifvet, I hafven ock haft försyn att kränka hans minne genom att straffa hans syster ... Nå väl, marsk Carl, I skolen veta hvarest I hafven att söka smycket! — Och hvarest... .? — Hos eder sven, som I nyss tryckten till edert bjerta, bos Nils Bosson! — Nils Bosson! — utropade Carl, och såg tvislande på den talande — Nils Bosson, sägen I, men hur skall jag det förstå, mig veterligen, har svennen icke bittilldags följts af någon öfverdrifven lycka. — IIan har icke ännu kommit i besittning af halsbandet . .. Och hvad lyckan beträffar, räknen I det för intet att hemtas upp ur tornet och tryckas i sin herres famn och äras och aktas på allt sätt? — Den lyckan var dock icke större, än att han kunde vinna henne utan halsbandet, och dess