Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 2

sunno oss vid fru karins dödsbädd, då hon omtalade smyckets tillvaro och förvaringsrum. Den som röfvade det från mig, han kan väl känna till smycket, men icke dess förborgade kraft .. — Kännen I honom? — Ja, om jag ännu en gång får honom att se... Han liknar till längd och växt eder gröne riddare, men han hade sitt förstånd i behåll, och raskare styrman finnes ej i dessa tre konungariken, än som han var. Han räddade konungasnäckan den förfärliga stormnatten just som mötet var beramadt i Söderköping . .. — Ah... styrmannen! — utropade marsken, som påminde sig Nils Bossons berättelse. — Och han röfvade smycket ifrån eder? Men huru kunnen I då så visst veta, att det nu har kommit min sven i handom? — Mannen sade det sjelf... IIan hade fått konungens löfte att undersöka hvarje persou ombord, om han lyckades rädda fartyget, och på morgonen när konungen stigit i båten och farit i land, gjorde han genast början med mig. Det töfvade ej länge, förr än han hittade, hvad han sökte, och han tog det ifrån mig och sade i detsamma: , med förlof, detta tillhör Nils Bosson! — Fartyget stampade förfärligt i brottsjöarna och det knakade i fogningarna, som om det i hvarje ögonblick hotat att brista. I åvgesten hade jag dock så mycken makt öfver mig, att jag ville försöka taga mitt igen, men då hoppade mannen öfver bord och ropade: ,rädde sig hvem som kan! — I samma ögonblick splittrades fartyget, och jag vet knappast, huru jag blef räddad i land på ön, der konungen och hans riddare stodo... När jag kom till mig igen och såg mig omkring, syntes ej ett spår al fartyget; det bade sjunkit med manskap och allt, men styrmannen stod vid min sida! Efter något uppehåll, som återkallandet af den förfärliga händelsen kräfde hos så väl den berättande som hennes åhörare, fortsatte fru Bengta: