Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1870, sida 2

ut, och återstår attsveta huru pass smickradt A.-B. är af denna förmodade likställighet. N. D. A. yttrar i sammanbang härmed i n:o 31: ,, Emellertid beklaga vi, att den okunnighet, som blifvit ett stående thema i förebråelserna mot oss och andra, synes erhålla allt större och större utbredning. Vi för vår del vilja lemna åsido, hvad som kan hafva varit anledningen till det sätt på hvilket N. D. A. under sednare år uppträdt i bankoch finansfrågor, men erkänna öppet, att det för oss varit allt annat än tillfredsställande. Vi hafva i allmänhet i N. D. A:s talrika artiklar öfver dessa ämnen tyckt oss finna mindre ett begär att utreda saken, än att begagna bankoch tinansfrågor som ett agitationsmedel. Såsom exempel härpå vilja vi nu endast citera de talrika artiklarne om: ,,den singuliera privatbanksrörelsen, hvilken egendomliga rörelse N. D. A. aldrig lyckats göra klar, åtminstone för sina läsare, och väl knapbast för sig sjelf, utan kan om dessa artiklar lindrigast sallas det omdöme, att det dunkelt sagda också är det dunkelt tänkta. För vår del hafva vi sedan längre tid funnit den agitation, som bedrifvits i de vigtiga bankoch penningefrägorna, ganska betänklig. och derunder tyckt oss spåra vissa lidelser, som i sin mon varit bidragande till att ändamälsenliga förbättringar måst uppskjutas eller helt och hället förhindras; och skola vi nu söka i korthet framlägga våra egna åsigter öfver de vigtigaste tvistepunkterna till det värde de kunna förtjenaFrämst möter man då frågan om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Tager man saken i sin allmänhet, så kan härom sägas båle för och mot, men för enkelhetens skull vore det utan trifvel önskvärdt om blott en enda sorts sedlar funnes i landet. Iläremot talar dock ett vigtigt skäl och ett stort intresse — vi mena ej med detta ord det i tid och otid så ofta upprepade ,,privatbanks-intresset — utan ett vida större, neml. landsortens intresse, och detta har för oss varit bestämmande, att önska det privatbankerna må fortfarande få behålla sin sedelutgifningsrätt. Det kan väl icke bestridas, att det för landsorten är en stor fördel att hafva banker spridda öfver landets yta, och att dessa ej inskränkas blott till de större städerna. Då nu de sednare årens redogörelser för privatbankernas utdelningar utvisa för landsortsbankerna blott 8 å 6 procent af det inbetalda kapitalet, ja ännu mindre, så är ganska antagligt, att om sedelutgifningsrätten upphörde, så skulle sådan minskning i utdelningen deraf blifva en följd, att smäbankerna icke lingre kunna existera, hvarigenom penningerörelsen ännu mera droge sig till Stockholm och de större städerna. Följden häraf skulle blifva, att de i Stockholm varande bankerna skulle få ökade depositioner och ökad rörelse, hvaraf en god del skulle gå till Stockholms enskilda bank som, säga hvad man siga vill, ändå åtnjuter ett temligen stort förtroende. Denna bank skulle visserligen förlora sin sedelutgifningsrätt, men denna gifver den endast en obetydlig del af sin nuvarande stora vinst, som säkerligen skulle mer än ersättas genom ökad rörelse. Vi våga således påstå att det för Stockholms enskilda bank skulle vara en fördel om privatbankernas sedelutgifningsrätt upphörde. De många landtmän, såväl inom riksdagen som utom, hvilka nu äro missnöjda med privatbankerna och deras sedelutgifningsrätt, tro vi ej tillräckligt besinna det bär ofvan sagda, eller att deras banker vid en dylik restriktion troligen måste upphöra, eller i bästa fall åtminstone i betydlig mon inskränka sin rörelse och utläning. Man hör visserligen härpå temligen raskt svaras, det man i stället vill hafva filialafdelningar af riksbanken; men detta är, att liksom hunden släppa költstycket för skuggan. Må man först på allvar sätta i fråga att ordna en mångfald af filialer till riksbanken, och man skall snart stöta på nästan oöfvervinnerliga praktiska svårigheter. Men skulle nu äfven sådana komma till stånd, så skulle man snart finna, att deras utlåning måste blifva vida mera inskränkt än de nuvarande privatbankernas. Storleken af en banks rörelse beror ej så mycket på en betydlig grundfond, som på de affärer den kan göra. Riksbanken skulle ej utan största fara kunna mottaga de stora depositioner, som nu strömma till privatbankerna. Den intager härvid nu en vis måtta, dels genom att gifva lägre ränta och dels genom att inberäkna sina depositioner i sin sedelutgifning, hvarför vi också gerna erkänna, att insättare hos riksbanken hafva ännu större säkerhet än de, —