Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1870, sida 1

IDNINGENS BOLAGS TRYCKEKl.! vi gerna stänga butiken, det är summan af alltsammans. Naturligtvis måste en sådan förespegling skrämma upp en hop folk, som icke kan sitta sig in i sjelfva frågan, men darrar för möjligheten af att svälta ihjäl. Det är minsann ingen glad utsigt för en stackars arbetare .... Minskad handel, rörelse och folkmängd, handtverkeriers och fabrikers aftynande, prissall på alla fastigheter och en förökad fattigvård — ingenting mindre skulle blifva följden af norra stambanans dragande öfver Sala. När sådant predikas bittida ock sent på gator och torg, i osfentliga församlingar och enskilda samqväm, vid köpmannens pulpet, krämarens disk och handtverkarens arbetsbord; när man säger Åt muraren, att inga hus kunna byggas i Stockholm, i fall jernvägen ej komme att gå öfver Sevalla, åt skräddaren, att alla hans kunder då skulle flytta härifrån, åt skomakaren att stöfvelkonsumtionen beror helt och hållet af jernvägens sträckning, åt alla andra arbetare ackurat detsamma, då må man ej så mycket förundra sig öfver att muraren, skräddaren och skomaren och alla de andra skynda sig att skrifva på ett papper, som man sticker dem i händerna och som man säger skall icke allenast bevara dem från hungersdöden, utan äfven skaffa dem guld och gröna skogar, göra Stockholm till det lyckligaste samhälle och för evärdliga tider befästa dess herravälde öfver hela det öfriga landet. På det viset hafva de många petitionerna fyllts af ett stort antal namn. Men ej hel!er må man då finna det besynnerligt, att mången, sedan han skrifvit under en petition, hvilken i de bevekligaste ordalag anhåller om jernvägens dragande öfver Sevalla, kommer och frågar: , hvar ligger Sevalla? Det är på det sättet en opinionsyttring skapas. Sorgligt är att se och helst ville jag såsom gammal Stockholmare undvika att omtala det, men har man åtagit sig att skildra ställningar och förhållanden, måste man ej heller sky sanningen, äfven då den är som mest obehaglig — sorgligt är att se, säger jag, huruledes många, som voro mycket ljumma, när riksdagen skulle behandla de hvilande grundlagsförändringarne om rättvisans utöfvande mot svenska medborgare af s. k. ,fremmande trosbekännelse, nu äro anatiska för en fråga af sådan natur som Scvallaeller Salabanan. Jag erinrar mig huru en af mina bekanta den dag förstnämnda fråga förevar hos kamrarne med en medlidsam axelryckning förebrådde mig min entusiasm, som han sade, ,för en temligen likgiltig sak. Samme person har i dessa dagar sprungit omkring för attsamla underskrifter på en petition för Sevalla-banan, trugat, hotat, förödmjukat sig ömsevis och alltefter den verkan han ansåg hvarje af dessa medel kunna åstadkomma. Don som icke vill gynna den banan är en föridare mot det samhälle han tillhör, yttrade han för ett par dagar sedan i öfversvallningen af sin entusiasm, sin fanatism, menar jag. Förrädare, det blir alltså det tillmäle, hvarmed vi få trösta oss, vi som icke kunna inse att hufvudstadens och ännu mindre Sveriges öde beror på sträckningen af den norra stambanan. Pressen ha vi icke till vårt förfogande, ty den är Scvallisk: men mun må ej derför tro, att vår trupp är så liten och illa väpnad. Lyckligtvis finnes det män äfven bland Stockholms representanter i andra kammaren, som icke låta böja sig af en storm, vore den äfven så mäktig, som den nu grasserande petitionsstormen. Det finnes män, som veta att de äro oberoende representanter, hvilka böra handla så som deras samveten bjuda dem, men icke tjenstehjon, som lyssna till sina husbönders befallningar i hvarje fråga och ej våga bandla annorlunda än det för tillfället faller dessa husbönder in. En .representant är icke någon ,mandatarius, fastän herrar valmän, då sådant passar i stycket, vilja drifva den satsen. Jag hörde i afton en valman, en som saunolikt anser sig vara ,principal, yttra till en representant: ,Om någon af Stockbolms riksdagsmän icke talar och voterar för Sevalla-banan, har han förverkat sina LR RTR SU SON I GETINGAR EE —