Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1870, sida 1

—— n — —— — Den tiden kan väl ock komma en gång! Gif dig till freds, käre, jag tänker, du skulle med lika mycken ifver mana mig ut igen i verlden, om du såge mig sitta med händerna i kors framför spiseln på Pogelvik, medan som mina likar handlade och vandlade efter godtycke med Sveriges land! — Ja, Gud nåde mig så visst, deri hafven I fuller rätt. herr Carl... Gubben afbröt sig, och det kan vara ovisst, om han ändå icke i själ och bjerta hyste en tanke som mera öfverensstämde med hvad han nyss yttrat om lugnet och friden och makten och anseendet, som i alla fall skulle tillhöra herren till Fogelvik. Det var något som han ständigt upprepade, att herren till Fogelvik var både mäktig och rik, och något ditåt mumlade han äfven nu inom skägget, när han aflägsnade sig för att, såsom han lofvat, föra jungfru Karin Carlsdotter till sin herre. Knappt var han gången, förr än marsken fick höra i rummet utanför ljudet af tvenne samtalande samt derunder tjutet af en hund. Han gick till dörren för att bättre kunna urskilja, hvilka de samtalande voro. — I dragen verlden omkring, som en vandrande riddare egnar och austär! — hörde han en qvinlig stämma yttra, och den förrådde ganska tydhgt både ovilja och vrede. Ett torrt skratt blef svaret, och qvinnans stämning förmildrades icke deraf. Ö Stockholms slott är dock intet Ekesj ytirade åter qvinnorösten — och den Jeken, som I der lekten, skolen I icke förnya! — Hahaha — Jjöd det torra skrattet, hvari marsken genast igenkände den besynnerlige riddarep, som kom till hovom om qvällen vid IIaraker, och med en skroflig röst började nu riddaren sjunga: