Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1870, sida 2

I ett af rummen i det s. k. adelshuset på Stockholms slott satt morgonen efter Erik Pukes afrättning Carl Knutsson med hand under kind och ögonen fästade på ett vissnadt lindelöf, som han höll framför sig med den fria handen. På bordet stod ett litet, men prydligt utskuret och rikt med silfver och ädla stenar infattadt skrin, fyldt med till en del högst kostbara föremål, hvilka han vanligen plägade föra med sig öfver allt, der han vistades. Ett par ringar, som lågo vid sidan at skrinet, utvisade, att marsken för något helt annat ändamål denna gång öppnat skrinet, hvarvid händelsevis en liten gulddosa fästat hans uppmärksamhet. Dosan med sitt lock stod utmed bordkanten, och dosans innehåll, den lilla vissnade blomman, hade sedan tagit alla hans tankar i anspråk. Och helt visst framkallades at de skrumpna bladen, i början dunkelt, men till sist i en öfverväldigande klarhet allt eftersom ljuset af andra föremål hann försvinna, ett minne, hvilket tilltog i strålglans, liksom stjernan på himmelen, ju mera mörkret hinner undantränga dagen. Ett egendomligt leende krusade hans läpp. Man kunde ej säga om det var vemod eller sorg, eller om det var rent af vrede, som var förherrskande i detta leende. Kanske hade det en dubbel rot, kanske låg både det ena och det andra vid sidan af hvarandra i djupet, liksom den bekanta blomman ,Jungfru Maria hand har tvenne rötter, en svart och en hvit. Leendet spelade ännu på hans läpp, då dörren sakta öppnades, och hans hofmästare, den gamle gubben med silfverlockarna, som varit så länge i marskens och hans föräldrars hem, att han var som en anhörig, inträdde. Gubben såg genast, hvad marsken bade i handen, och äfven i hans anlete visade sig ett leende, men oblandadt, ett godt, förhoppningsfolit och ljust leende. Med den frihet, som han af gammalt egde, sade han till sin herre: (Ferts.)