Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1870, sida 1

man i allmänhet betraktade alla frågor bära prägeln af en viss ensidighet, tår ej öfverraska oss, då vi ha framför oss icke representationen af en samfäldhet i intressen, utan endast den af en enda samhällsklass. Genom det tyska landtbruket går redan sedan mera än ett årtionde tillbaka en rörelse af missbelåtenhet. Denna rörelse har tillväxt i samma mån, som industrien och handeln utvecklat sig och ställt sig i förgrunden. Landtbrukarne anklaga statsförvaltningen för att hafva åsidosatt deras intressen; de se sig öfverflyglade af handeln, i hvars intresse jernbaneoch telegrafväsendet arbeta, samt af industrien, som till sin fördel begagnar sig af bolagsväsendet, och de äro desto smärtsammare berörda häraf, som landtbruket med rätta kan berömma sig af att fordom, åtminstone i Preussen, ha varit hufvudfaktorn för nationalvälståndet. Alt vårt landtbruk, gentemot den djerft spekulerande handeln och den alltjemt framåtgående industrien, har ett något sjukligt utseende, kan ej förnekas. Landtbrukarne ha sökt göra orsakerna härtill klara för sig. Säsom lätt förklarligt är, ha de dervid ej ,gripit i sin egen barm, utan ha påbördat allahanda yttre omständigheter skulden till deras ogynnsamma stillning. I främsta rummet äro de missnöjda med statens jernvägspolitik, Detta förekommer öfverraskande, Vi äro vanda att med oförminskad glädje betrakta vårt jernbaneväsendes ofantliga utveckling. Och likväl ha landtbrukarne ej alldeles orätt uti att betrakta jernbanorna med ovänliga blickar. Det är — så säga de från sin ståndpunkt — mycket bra, att staten ter genomdraga landet med ett tätt af jernbanor, sjelf bygger sådana och öfvertager räntegarantien för andra; men vi landtbrukare bli ruinerade derigenom, ty allt kapital vänder sig till de betryggade och rentabla jernvägsföretagen; den ena milliarden efter den andra förvandlas till jernbanor, och för landtbruket blir intet vidare öfrigt; jernvägarne förstöra vår kredit! Och icke blott detta. De förlama vår verksamhet, i det de med obarmhertig konkurrens förstöra hvarje god konjunktur, som tid efter annan erbjuder sig för oss, genom tillförsel af spanmål från Ryssland, Ungern, Rumänien, ja tillochmed Amerika. Dessa fakta äro riktiga; men har vil landtbruket derför rättignet att göra staten Törebråelser? Ett annat klagomål är det öfver skattefördelningen. Tandtbruket anser sig för högt beskattadt i förhållande till de öfriga samhällsklasserna. För att kunna döma härutinnan, måste man kasta en blick på vårt systemlösa beskattningssystem. Detta har med statens utveckling utbildat sig till det nuvarande tillståndet. Fordom, då begreppet ,stat ännu ej var klargjordt såsom nu, hade hos oss landsherren att af egna medel bestrida kastnaderna för don offentliga förvaltningen, för krigen o. s. v. Med de stigande behofven minskades medlen, landsherrarne råkade i skulder och derigenom i beroende af de undersåter, hos hvilka de gjort lån. Ständerna! beviljade slutligen, icke utan atttaga vigtiga privilegier i utbyte derför, landsherren efter behof vissa bidrag till större eller mindre belopp, för hvilka herrar ständer, med ingen annan rätt än oförskämdhetens, åter sökte göra sig betäckta af sina mindre ridderliga, men då ännu fria grannar, bönderna. Detta slags skatt erhöll och bibehöll det betecknande namnet ,,kontribution och är ursprunget till den nuvarande egentliga jordbruksskatten, ,grundskatten, d. v. s. skatten på mark och egendom. Under medeltidens anarkiska tider förstodåo åe då mycket styfsinta sfiäderna att i lång tid hålla sig fria från erläggandet af dylika bidrag. Det låg i landsherrens och de ridderskapliga ständer nas gemensamma Intresse att tillintetgöra denna frihet, och man tillintetgjorde den. Den ena staden efter den andra måste, till en del betvingade med vapenmakt, upp