Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1870, sida 1

landsherrliga regementet under kraltiga furstar tilltog i styrka, ju bestämdare iorI mer staten antog, desto mera lyckades det I för statens styresmän att förvandla dessa -J ursprungligen ,frivilliga bidrag till förpligtade skatter. Uppbörden reglerades systematiskt. Bebofven födde nya skatter. På städerna lades ,,accisen, hvilken ännu i dag existerar uti alla större städer såi som ,,qvarnoch slagtskatt, d. v. s. såsom skatt på allt slags mjöl och kött. . Landsbygden fick i stället hufvudskatten, hvilken nu uppbäres såsom inkomstskatt. sÄr 1820 uppfann man en ,yrkesskatt, som hufvudsakligen drabbade städerna, men alltid till en del äfven landsbygden. IFör omkring 10 år sedan företogs cn allmän reglering af ,grundskatten. Man supphäfde kontribution och servis samt lade si stället en grundskatt af 8 procent utaf nettobehällningen på all till landtoch skogshushällning använd jord och mark; I vidare en byggnadsskatt af 4 procent utaf Iden faktiska eller antagliga hyresinkomsten på alla bebodda lägenheter samt af 2 procent på icke bebodde uthyrbara såsdana. Förhållandet mellan stad och land sställer sig alltså ungefär som följer: byg nadsoch yrkesskatten, hvilka båda hut vudsakligen falla städerna till last, uppgår mot grundskatten på landet. Inkomstskatten — omkring 3 procent af nettoinkomsten — uppväges i de städer, der den ännu ej existerar, at qvarnoch slagtskatten. Det må vara att efter det gamla ordspråket ,, bonden måste betala, landtmannen någon gång betalar staten en och annan groschen mera i skatt än borgaren i staden; men i det stora hela är skattebördan så jemnt som möjligt fördelad på stad och land. Detta om de direkta skatterna. Vid de indirekta ställer sig saken annorlunda. Staten uppbär t. ex. vid i ändringar i orörlig egendom (vid försi ningar af fastigheter o. s. v.) en skenbefter konservativa principer bestämd stämpelafgift, hvars förvånansvärda höjd icke står i någon proportion till afgifterna vid förändringar i rörlig förmögenhet. Och icke blott stämpelafgifterna, utan äfven domstols-sportlerna komma dervid i betraktande. Om t. ex. någon med 10,000 thalers eget kapital köper en landtegendom af 20,000 thalers värde, således åstadkommer de felande 10,000 thalerna genom hypotekskredit, så har han att erlägga inemot 260 thalers indirekt skatt i form af stämpelpapper och kostnader, medan en köpman, som med 10,000 thaler etablorar en egen affär, endast har att betala : Ithaler för sitt införande i handelsregistret. Här är olikheten i beskattningen påtaglig, och landtbrulket, inom hvilket förändringar i fast egendom företrädesvis ega rum, beklagar sig med rätta deröfver. Den tredje orsaken till landtbrukarnes missnöje är den omständigheten, att de förhandenvarande kredit-anstalterna ej tillfredsställa behofvet, att kreditväsendet för jordbruket öfrerhufsudtaget ej längre motsvarar de moderna penningeförhållandena. äÄkven här anser sig landt brukettillbakasatt för handeln och industrien. Köpmannen soch fabrikanten — heter det härvidlag — har ständigt tillfälle att på personlig kredit skaffa sig penningar, jordbruket deremot är inskränkt till real-krediten. För handeln ligga i preussiska banken alltid millioner beredda till daglig omsättning; huru svåra äro deremot icke de vägar, som föra till kredit tör landtbrukaren! I denna jemförelse ligger något sannt. Vi ha i hvarje provins under offentlig kontroll stående kreditanstalter (säkallade pantbref-instituter) för landtbruket samt dessutom icke så få privata aktiebolag för lemnande af hypotekskredit. Men alla dessa inrättningar arbeta för trögt. Landtbrukaren är ej i tillfälle att, vid söresallande behof, genast kunna få penningar mot hypotek. Ilan skådar derför med längtansfulla blickar på preussiska bankens med silfver fyllda killare, hyilka hittills varit tillslutna för honom, Om man emellertid gerna må önska landtbrukaron en utsträckt personlig kredit jemte realkrediten, så får man dock ej förbise, att I för erhållande af Personlig kredit framför allt erfordras personliga egenskaper, egnade att bereda kredit. IIvarpå beror köpmannens kredit? På den i hans kött och blod öfvergångna vanan att på timIman inlösa den utställda vexeln, att öfverhufvudtaget med pedantisk punktlighet luppfylla ingångna förbindelser. — Dessa segenskaper saknas, såsom man påstår, icke sällan hos våra landtbrukare, och do lära fördenskull ännu nödgas förvärfva sig dem, innan deras önskningar kunna realiseras. För öfrigt får ej holler glömmas, att fastighetsbesittningen på ett ej anadt sätt vungis i kreditförmåga just genom det, som. landtbrukarne betrakta med så ovänliga bliekar, genom jernvägarne nemligen, i det satt dess värde, sedan den första jernvägen byggdes, i genomsnitt stigit till mer sån det dubbla. Äfven lagstiftningen kommer landtbrukaren till bjelp. Justitieministern har förelagt landtdagen ett lagförsslag som afser ästadkommandoet af en lätstare bypoteksrörelse och hvars sigtigaske stadgande är, att sastighetsegaren kan bli sin egen kypotekskreditor, d. v. s. på sitt eget namn upptaga hypoteker och förvandla dessa i penningar. : Man eer, hvilka djupt ingripande och invecklade frågor beträffande landtbrukket, som här vänta på sin lösning. Denna lösF190f ee — 7 om T