Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1870, sida 3

Höfvidsmannen hade en fråga på läpparne, men Nils Bosson sprängde åter fram till kyrkan, der man såg honom stiga af sin häst och närma sig ingången. Derinne i kyrkan stodo ännu de båda herrarne framme vid altaret, men nu var det herr Erik, som talade. — Eden som I hafven svurit, marsk Carl — sade han — den vill jag akta, ... men icke finner jag, huru I hafven handlat som en riddare bör mot min vapenbroder, och derför måste dock till slut svärdet slita saken oss emellan . .. Kapellets dörr hördes häftigt uppslås, och en ungersven skyndade fram emot altaret. När ljusskenet föll på honom, igenkände alla Nils Bosson, men förvåningen, som uttalade sig i herr Eriks blick, var vrede i Carls och hat i nunnans. Den sistnämnda skälfde till der hon stod och kastade en skarp blick bort åt sakristidörren. Nils var blek om kind, men hans blick var fast. Han böjde vördnadsfullt sitt hufvud för marsken. — Förlåten mig, herr marsk — sade han — men I hafven sjelf lärt mig att sätta äran högre än lifvet, och när jag fullbordat mitt värf, mågen I straffa mig. Jag har ett ärende attutföra, som gäller herr Erik Puke — han vände sig härvid till denne — det var min mening att säga eder det utan vittnen, men det föruntes mig icke, och nu äro stunderna räknade ... Se här ... Han framtog ur en inre ficka på liftröjan, som mördarens hand vid den nattliga undersökvingen icke lyckades finna, en guldring, hvilken han lemnade åt Erik. — I kännen den ringen, riddare — tillade han — och löftet som är förbundet med den ... Herr Erik fattade med lidelsefull häftighet ringen, som han betraktade. Afven i marskens anlete visade sig en rörelse, som om han sett ringen förut och igenkänt den. Men för Eriks lätt rörliga och på samma gång kraftiga sinne innebar