Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 3

Ätalat sina sympatier för våra sträfvanden att läka Irlands sår. Jag betviflar icke att det engelska folket och parlamentet hysa samma sympatetiska känslor för kejsaren i afseende på hans sträfvanden för att utvidga den konstitutionella friheten i Frankrike. Premierministern tillbakavisade derefter den hos engelsmännen temligen gängse föreställningen om, att det däliga förhållandet mellan godsegare och arrendatorer på Irland skulle vara en följd af den oroliga och trätgiriga irländska (celtiska) nationalkarakteren. Han upplyste, att antalet af agrariska förbrytelser vore minst just i de trakter, der det fanns en oblandad celtisk befolkning (t.ex. Connaugh), under det de förekomma till långt större antal, der blandningen med engelskt och stottskt blod hade frambragt en mera trotsig race. Än vidare gendref Gladstone föreställningen, att Englands och Irlands arrendeförhållanden vore ordnade på ungefär samma sätt, samt att tillståndet således borde vara detsamma i begge länderna. Det är ett misstag — yttrade premierministern — att tro, det de agrariska förhållandena på Irland under de sednaste 20 åren utvecklat sig på ett lyckligt sätt, eller att folket vore missbelåtet utan allt skäl. Arbetslönen har ej stigit under de sednaste 10 åren, hvaremot antalet af de personer, som ha fattigunderstöd, är i stigande. Godsegarne ha dessutom ofta handlat på ett mycket oklokt och våldsamt sätt. Det är i det hela mycket tvifvelaktigt, om icke allt, hvad lagstiftningen under de sednaste 50 åren uträttat, snarare varit till skada än till gagn för öns jordbrukande befolkning. Så har t. ex. lagen om skuldsatt jordegendom — en cumbered estates act — endast verkat som en konfiskation i stor skala, i det den icke i något afseende skyddar de af arrendatorerne gjorda förbättringarne. Det hufvudsakliga onda är emellertid den materiella och rättsliga osäkerket, som förlamar arrendatorernas flit och förstör deras förhällande till godsegaren, staten och samhället i det hela. Gladstone öfvergick derefter till de åtgärder, hvarigenom regeringen vill söka afhjela dessa många och stora brister. Hon vill hvarken göra ettåriga eller ouppsägbara arrendekontrakter till ett normalt förhållande; de förstnämnda lemna arrendatorn åt godsegarens godtycklighet; de sistnämnda åstadkomma, att godsegaren icke har annan rätt till sin jord än att uppbära en årlig ränta. Regeringen vill för det första underlätta förvärfvandet af jord som sjelfegendom till de nuvarande arrendatorerna. Derefter afser förslaget att bringa lagstiftningen angående öfvergång och arf af egendomar på Irland i öfverensstämmelse med lagstiftningen i det öfriga Storbritannien. Än vidare skulle af statskassan — efter bestämda reglor — beviljas understöd för det fall, att godsegarne icke ville sälja särskilda parceller af sin jord, utan endast hela godset i ett. Flera arrendatorer kunna då bilda ett consortorium och blifva samegare; en viss del af köpesumman skulle regeringen försträcka. På samma sätt skulle godsegare kunna få lån ur statskassan, om de vilja hålla sådane arrendatorer skadeslösa, som de önska skilja sig vid. Äfven för förvärfvandet af ouppodlad jord skulle staten lemna hjelp. För att bilägga alla tvister skulle upprättas lokala skiljedomstolar, från hvilka kan appelleras till jurydomstolar. Förslaget bestämmer än vidare en skala för godtgörelser till de arrendatorer, som uppsägas endast kort tid innan de skola lemna sina arrenden; denna godtgörelse skulle utbetalas äfven i det fall, att de måste flytta på grund af uteblifven betalning af arrendeafgiften. För framtiden förordas 12 månaders uppsägning. Skiljedomstolarne kunna — i händelse en arrendator icke kan betala sin afgift — t. o. m. förklara, att arrendeafgiften varit för stor, och efter omständigheterna nedsätta densamma. Genom dessa och liknande bestämmelser hoppas regeringen betrygga arrendatorernas framtid, utan att likväl träda egarnes rättigheter för nära. Sedan Gladstone hade slutat sitt tal, hvilket atrhördes med allmän uppmärksamhet och tystnad, helsades han med bifall från hela underhuset. I Disraelis frånvaro förklarade Hardy på oppositionens (torypartiets) vägnar, att den skulle behandla förslaget med uppriktighet och försonlighet, helst som det här ej vore fråga m någon partisk, utan om en allmän b I La . 11