Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

jag måste träffa herr Erik, jag har gifvit ett löfte att träffa honom... I måsten bevilja min begäran! — Måste... du har gifvit ett löfte... hvad djerfves du säga, sven...! Tag dig till vara, att jag ej låter sätta dig i stocken, så min frände du än är!... Besöka min fiende i samma ögonblick, vi stå med svärden dragna mot hvarandra... tala ej ett ord mer derom, för frändskapens skuld och emedan du är mig kär vill jag glömma hvnd du nu sagt.. — Kunde dock hända, att jag skulle förmå utverka ... — Tyst sven, dundrade marsken och kastade en förkrossande blick på den djerfve svennen — ej ett ord mer om detta ärende, du blifver på din plats, och nu vill jag vara allena. Ett underligt minspel vexlade i ynglingens uttrycksfulla anlete. Det var bedröfvelse och harm, men på samma gång en fasthet och en klarhet, som tydligt ådagalade, att han i detta mål ej kunde vika hvarken för ett maktbud eller af fruktan för det straff, som väntade honom, om han emot detta bud dristade sig att utföra sitt uppsåt. Men han såg framför sig den sköna, sörjande jungfrun, och löftet, som han gaf henne, brände som eld i hans själ, och hennes tro, att ringen skulle kunna stämma herr Erik till försoning, lockade honom med underbar makt. I den försoningen låg lösningen af en gåta, som måste lösas, om han ej skulle bli sitt löfte till Engelbrekt och biskop Thomas otrogen, att aldrig draga sitt svärd mot Sveriges allmoge. Det gjorde väl Herman Berman, han som stått Engelbrekt så nära, det gjorde ock på sätt och vis biskop Thomas. Båda stodo afgjordt på marskens sida, och Herman hade sjelf en gång, då Nils förtroligt sport honom till derom, sagt, att han, när han stred för marsken, i sjelfva verket stred för Sveriges allmoge; ty marsken var den ende, menade han, som kunde i någon mån upp