Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

fullständigare öfning än som för därvarande är möjligt att åstadkomma. Det är principen ,litet men godt, som man här återfinner, men på ett område, der den torde ha vida större skäl för sig än der den förut blifvit proklamerad, nemligen i fråga om armåen. Motionären, som jemväl föreslår indragning af kanonierkåren i Stockholm, vill bereda marinen; tillgång till nödigt manskap genom anvärfning af ett antal — han föreslår 1,400 man — kustsjöfolk, som skulle vissa tider af året inkallas till öfning och i öfrigt vara skyldigt att, när dess tjenst vid sjöförsvaret påkallas, vara till statens förfogande. Det var icke utan strid som frågan om det särskildta utskottet blef i andra kammaren afgjord. Ni vet att denna kammare i en knapp vändning beslöt tillsättningen af ett särskildt utskott för behandling af alla motioner rörande försvarsväsendet, utan att kammaren gjorde sig så noga reda för om alla dessa motioner voro af beskaffenhet att kunna grundlagsenligen af sådant utskott handläggas. Följden blef också den, att statsutskottet, till hvilket motionerna hänvisades under afvaktan på utgången af frågan om det särskildta utskottet, återsände en hel svärm af dessa motioner, hvilka vid närmare påseende befunnos böra af tillfälliga utskott behandlas, enär de på intet sätt berörde någon statsregleringsfråga, utan endast innehöllo förslag om underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t, d. v. s. voro rena önskningsmål. Andra kammaren vidhöll emellertid sin åsigt och sände motionerna åter till statsutskottet, medan första kammaren deremot gillade statsutskottets uppfattning af deras natur. Nu har konstitutionsutskottet, såsom skiljedomare i dylika fall, slitit tvisten till fördel för statsutskottets och första kammarens mening. Så stodo sakerna, då i dag till afgörande i andra kammaren törekom första kammarens beslut att tillsätta ett särskildt utskott endast för behandling af hr Palanders motion. Denna åtgärd bekämpades härvid med mycken ifver af hr Mankell, författaren till åtskilliga af de motioner, som det icke låtit sig göra att få af särskildt utskott behandlade. Den förträffliga regeln, att man bör hålla god min i elakt spel, måtte hr Mankell icke känna eller också för tillfället ha glömt. Han gaf tydligen luft åt en känsla, som jag tror bäst uttryckes med det franska ordet rancune och hvars betydelse i närvarande fall väl skulle kunna förstärkas och förtydligas med ett eller annat svenskt adjektiv, men hvilket jag öfverlemnar åt den benägne läsaren att sjelf anbringa, enär jag för min del icke är någon vän af starka uttryck, äfven der de kunna vara väl på sin plats. För sitt ändamål försökte hr Mankell i möjligaste mån inskränka omfattningen af hr Palanders motion. Den berörde, sade han, endast personelen, icke materielen och stationerna, och hr M. tillade slutligen det såsom skäl sör ett motstånd mot det särskildta utskottet nog egendomliga argumentet, att han visserligen gillade hr Palanders motion till någon del, men ej i dess helhet. Hr Palander, som är serdeles ordfyndig i repliken samt yttrar sig ledigt och korrekt, blef icke svaret skyldig. Efter ett ironiskt beklagande, att hans motion icke rönt bifall af en så stor auktoritet som hr M, och efter en försäkran att han dock skulle söka bära detta missöde så lätt som möjligt, visade han att motionen mycket väl kunde tjena till utgångspunkt för behandling både af frågan om materielen och om stationerna. Bland andra talare, som sedan blandade sig i tvisten, var äfven grefve Posse, hvilken, ställande sig på hr Palanders sida, begagnade tillfället att återkomma, en passant, till sitt favoritämne för närvarande, misshushållningen med statens medel under femte hufvudtiteln. Det förtjenade att undersökas, sade han, huru länge folket skall utgifva 4 millioner rdr om året för medvetandet att icke ega någon flotta. Detta uttryck smakade icke Blir Adlersparre, chefen i förvaltningen af sjöärendena. Med en viss häftighet, som vittnade att blodet redan stigit honom åt hufvudet, genmälde den nog hetlefrade sjömannen, att statsutskottets hr ordförande behagade glömma, att om än 5:te hufvudtitelns anslag uppginge till 4 millioner, så utgåfvos dock dessa icke ensamt för flottan, utan inginge i denna summa äfven kostnaderna för fyroch båkväsendet, hvilka utgjorde icke mindre än 20 procent af beloppet. Grefve Posse lät sig dock icke af denna upplysning förbrylla, utan genmälde genast, att om det å ena sidan vore sannt, att kostnaderna för fyroch båkväsendet inginge i femte hufvudtitelns anslag, så vore det å andra sidan icke mindre sannt, att deri OM Or HARI MNnA mm rm ———— ———— HW oa — — ——— f