Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

Nils Bosson, der han stod vid dörren, tycktes icke dela de öfrigas likgiltighet för honom. Dock upptogos äfven hans tankar snart helt och hållet af den vigtiga fråga, som nu-bragtes å bane, frågan om att söka förlikning med herr Erik. Marsken var till en början bestämd att låta svärdet afgöra saken, och deruti understöddes han äfven af sin svåger, riddar Nils, men prelaterna utvecklade så talande skäl för motsatsen, och äfven Herman Berman, en man till hvars åsigter marsken satte högt förtroende, att han till slut gaf efter. — Jag gör det — sade han — blott för att visa eder, ädle herrar, det ingenting dermed vinnes. Herr Erik skall sjelf afslå hvarje anbud i den vägen, och vi skola ej vinna annat än någon elen några dagars uppskof för hufvudfrågans afgörande. Prelaterna uttryckte sin belåtenhet med marskens beslut, och man utsåg genast ett ombud, som skulle afgå till herr Erik och söka utverka hans samtycke till ett samtal med marsken. Herr Nils Stensson fick detta uppdrag. Derpå aflägsnade sig herrarne, och marsken blef ensam i stugan. Blott en af svennerna stod ännu qvar vid dörren. Det var Nils Bosson. — Jag vill dig ingenting, du kan gå till hvila! — sade marsken, när han fick se honom. — Förlåten mig det, herr marsk — genmälte Nils — jag har en bön till eder... — Fort, låt höra — sade marsken otåligt och med lätt rynkade ögonbryn — hvad vill du af mig? — Jag beder eder om urlof att besöka herr Erik. Marsken tog ett steg tillbaka och fästade skarpa ögon på sin sven. — Herr Erik? — upprepade han. — Det var väl on begäran, som jag minst väntade mig få höra af dina läppar, Nils! — Tagen ej saken så hett, herr marsk...