Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

och vände sig om. Men han kunde icke märka något. Han tänkte först på, att han var förföljd. Marsken kunde hafva skickat efter honom och då han af stallsvennerna fått höra, att han ridit bort, hade han kunnat låta folk sitta upp och sätta efter honom. Men hade det varit förföljare, så skulle han hafva hört ljudet af hästhofvarna bättre, när han höll stilla. Det gjorde han likväl icke. Blott vindens vingslag hördes öfver fältet. Så fortsatte han sin ridt, och så hörde han åter det der ljudet af hästtramp, synnerligast på ett ställe, der han lemnat hård mark bakom sig, men sjelf kommit ned på en äng, der snön låg djup, hörde han tydligt, att en ryttare galopperade fram efter honom. Han stannade åter, men åter försvann ljudet. Han blef hemsk till mods, ban var sitt tidehvarfs son, och han tog för gifvet, att här icke allt gick naturligt till. Dock var han så mycket före sin tid, att han, sedan han gjort korstecknet, red tillbaka för att öfvertyga sig, om ej någon mensklig varelse följde hans spår. Hade han varit vid sitt vanliga lugn, skulle han då hafva sett bakom ett par höga furor en ryttare hålla alldeles stilla. Men nu märkte han intet, och sedan han ridit öfver klipphällen, hvarifrån han sist hört ljudet, och ej sett någon, gjorde han åter korstecknet, nen gaf sin häst sporrarne och fortsatte sin ridt ramåt. Snart fingo hans tankar en annan riktning. Jan hade, straxt han lemnade lägret, tagit vägen ut vester, men framkommen till Svartån följde han len norrut förbi Harakers kyrka, och vidare åt rester utefter strömmen. Han red sålunda så godt om längs utefter linien af Erik Pukes och dalcarlarnes läger, och han borde sålunda höra nåzot ljud derifrån, men allt var tyst. Han vände lå mera inåt skogen, och när han utan att hafva nött någon kom fram till en enstaka stuga, belöt han, att här taga närmare reda på den väg, om skulle föra honom till den han sökte.