Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

Religionsfrihetsfrågan. Vi återgifva här det anförande som afgafs i denna fråga af IIr Kolmodin. En talare har här börjat sitt anförande med den förklaringen, att han uppträdde ,icke utan fruktan, om också utan bäfvanMåhända skulle jag kunna ha skäl att uppträda med en viss bäfvan, då jag tager till orda i en så stor fråga. Denna fråga är visserligen, såsom mycket annat stort, ganska enkel, men den bekämpas med kraft och ifver från åtskilliga håll, der man vet, att insigter finnas och der man bör kunna förutsätta nitälskan för det andliga lifvet. För min del vill jag visst icke såsom fördom betrakta en öfvertygelse, som är motsatt min egen, så snart jag har skäl att antaga densamma vara ärlig och uppriktig, men jag måste känna mig manad att efter måttet af mina krafter bekämpa densamma. Den näst försto talaren som här uppträdt (hr Rundgren) har ur en mängd synpunkter sökt belysa frågan och dervid kommit till det resultatet att förslaget till förändring i 28 5 regeringsformen icke kan antagas. Jag skulle gerna vilja genmäla henom något, emedan jag just ur de synpunkter som han valt, ser saken i ett helt annat ljus; men jag behöfver dervid så mycket mera ett välvilligt öfverseende,! som jag väl har min uppfattning och öfvertygelse ganska klara för mig, men deremot icke kan ha så lätt att finna lämpliga och träffande ord att kläda tankarne i. Den ifrågavarande talaren har ogillande talat derom, att de som äro anhängare af förslagen betrakta saken ur toleransens synpunkt, hvilken han ansett liktydig med indifferentismens. Jag tvekar icke att erkänna, att äfven jag är varm vän af toleransen; men det är icke till följd af likgiltighet, icke derföre att jag menar, att hvarje tro är lika god; nej derföre att min tro, som är vår kyrkas, är mig öfver allting annat helig och dyrbar, respekterar jag äfven hvar och en annans ärliga och uppriktiga tro, i så måtto, att jag för ingen del skulle vilja med yttre och verldsliga medel söka göra något intrång deri. Toleransen är i mina ögon liktydig med den kristliga kärleken, som bjuder mig, att jag mot mina medmenniskor icke skall handla annorlunda än jag vill att de i samma sak skulle förfara emot mig. Jag anser det alldeles obefogadt att i fråga om religiösa angelägenheter söka tilltoga olika tänkande några slags svårigheter genom yttre medel, vare sig att de bestå i våld och uppenbara förföljelser eller uti inskränkningar i deras menskliga och medborgerliga rättigheter. Tro är nemligen icke något som man kan taga efter befallning eller som den ena menniskan kan gifva den andra; det är något, som man sjelf måste kämpa sig till med hjelp ofvanefter. I fråga om förhållandena inom kyrkan anser jag visserligen alla utväxter obehöriga; jag tror, att ordning och kyrklig disciplin der äro