Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1870, sida 2

nödvändiga; men jag anser deremot alldeles obehörigt att vilja öfverflytta denna kyrkliga disciplin in i det borgerliga samhället, och det kan icke ske utan att å andra sidan statsmakten såsom sådan med alla sina verldsliga attributer, såsom krigsmakten till lands och vatten o. s. v. blir herrskare inom kyrkan och på det religiösa området. Vill man verkligen anse det rätt och lämpligt att genom rättsinskränkningar för vissa medborgare söka verka för tros-enheten, då måste man, i fall man vill vara i ringaste mån konseqvent, gå längre, då måste man beträda de aktiva förföljelsernas stråt. Hyser man en sådan uppfattning, då är det ju oförklarligt, huru man kan vilja låta främmande trosbekännare bo ibland oss, då borde man ju anse för angeläget att så fort som möjligt törjaga dem från våra landamären; och huru kan man i sådant fall och om man anser det vådligt att de här utöfva något inflytande, vara nog kortsynt att låta dem här sysselsätta sig med borgerligt förvärf, medelst hvilket de kunna förskaffa sig rikedom, som ju också innebär makt. Hvarför förnekar man dem då icke att förvärfva sig kunskaper och högre bildning, i hvilken äfven bor en makt, som väl näppeligen någon borde kunna förbise? Men om man för allvar vill upprätthålla ett sådant system, hvar skall man då stanna? Hvarför skall man då icke anställa formliga kättarejagter, hvarföre skall man då icke bränna alla dissenters vtill Guds ära, såsom det fordom hette, då man verkligen drog ut konseqvenserna af systemet? Ivar finnes då en gräns, vid hvilken man med något skäl kan stanna, ilnan man kommer till de nämnda ytterligheterna? Den nuvarande gräns, som man säger sig vilja upprätthålla i kyrkans intresse, är ju alldeles godtycklig och imaginär. Den törut omnämnde talaren har yttrat någonting, som ungefärligen innebar, att religionen utgjorde folkets andliga beväring. Detta är visserligen sannt; men det gäller att här icke göra en förvexling af begrepp. Man får här icke förblanda med hvarandra officiel trosbekännelse och religion, dogmatik och kristendom. Den ärade talaren har sjelf talat om den intellektualism, som betraktar de religiösa motsatserna såsom endast beroende på dogmatiska skiljaktigheter. Men man har i sanning skäl att fråga honom, om det är på intellektualismens, på de dogmatiska systemernas väg, som kristendomen utvecklat sig; — nej, det är på den enfaldiga trons och på den verksamma kärlekens väg, och det är på den vägen, som den ännu i dag tillkämpar sig sina verkliga segrar. Det är den verkliga religiösa tro, den lefvande kristendom, som finnes i landet, hvilken utgör dess ,,andliga beväring. Månne nu denna beväring skulle falla till föga och släppa vapnen ur sina händer, derför att ur grundlagen borttages bestämmelser, som innebära rättskränkningar mot dem, som icke officielt tillhöra vår trosbekännelse. Finnes denna andliga beväring inom kyrkan, då är ju ingenting förändradt derigenom att man upphör att kasta skugga på kyrkan genom att förtölja i hennes föregifna intresse; finnes den åter icke, så tror jag förvisso ej, att den växer upp just utur det s. k. skydd, som skulle ligga uti de ifrågavarande grundlagsparagraferna, hvilka i förhållande till det religiösa lifvet icke äro och icke bli någonting annat. än ett stycke papper med litet trycksvärta. en ifrågavarande talaren antydde, såsom jag tryckte mig finna, att vår kyrka framför andra vore i den lyckliga ställning, att den icke företedde några slitningar emellan olika partier. Jag tror dock att slitningar visst icke saknats, att denne talare sjelf nog kommit i beröring med dessa partislitningar. Men huru sådant skall förekommas och afbjelpas genom verldsliga lagar är mig omöjligt att fatta. Jag erkänner till fullo den fördelaktiga ställning, som lutherska kyrkan intager emellan katolska kyrkans stela oböjlighet å den ena och sekternas oroliga äfsan å den andra. Men kyrkan bör å ena sidan akta sig för att genom intolerans och genom ,,att sätta kött sig till arm ge ett visst berättigande åt sekternas protest och å den andra taga sig till vara, att hon icke utsätter sig för den beskyllningen att i viss mån hysa samma mot samhällsfriheten riktade tendenser, som den nämnde talaren funnit gifva sig luft å det stora kyrkomötet i Rom. Att judendomen skulle innebära en protest emot kristendomen — såsom samme talare påstått — kan jag för ingen del medgifva. Judendomen är den grundval, på hvilken kristendomen utvecklat sig, den jordmån, i hvilken den uppvuxit. De mosaiska trosbekännarnes religiösa tro och bekännelse hvilar på den lag, om hvilken Kristus sagt: I skolen icke mena, att jag är kommen till att upplossa lagen eller profeterna. Ty jag säger eder för sannt, till dess att himmel och jord förgås, varder ej förgången den minste bokstafven, ej heller en prick at lagen. Skilnaden är den, att vi tro att förlossaren kommit, medan judarne ännu vänta på honom. En tysk religionslärare berättar, att han en gång samtalat med en för sin lärdom och personlighet mycket ansedd rabbin och dervid sagt, att många kristna teologer omfatta åsigten om frälsarens andra personliga tillkommelse på jorden. ,, Vore så allmänt törhållandet, yttrade då rabbinen, ,så tror jag att hela vårt folk lätt skulle falla eder till. Att rikta förebråelser mot de mosaiska trosbekännarne derför att de icko hssimilerat sig med oss, är i sanning ett hårdt tal, då man under århundraden gjort allt för att motverka och omöjliggöra en sådan assimilation. Erfarenheten visar ju redan, att sedan äktenskap emellan kristna och mosaiska trosbekännare blifvit medgifna ha ganska många sådana band blifvit knutna, och oftast ha dervid det aftal blifvit träffadt att barnen skola uppfödas i den kristna bekännelsen. I samma mån, som man borttager rättsinskränkningarne, försvinna å ömse sidor fördomarne, så att en verklig förbrödring kan ega rum. Jag hoppas, att den stund nu är kommen, då stadganden skola utplånas ur vår grundlag, som nnebära en förkastlig intolerans. Ur synpunkten både af statens och kyrkans välförstädda intressen skall jag med glädje och utan betänkande med nin röst bidraga till antagande at de hvilande örslagen. sLötahora don 25 Nohrnar;