Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1870, sida 3

sättning, och tiden för afhjelpande af detta behof ansågs då ligga så nära, att boktryckare uttryckte sin oro för att utgifva nya upplagor af den gamla bibeln, då de kunde lätt komma i kollision med den nya öfversättningen. Den bibelkommission, som då tillsattes, har oafbrutet fungerat och har haft icke obetydliga medel till sitt förfogande. Åtskilliga proföfversättningar af större eller mindre delar af bibeln hafva ock utkommit, men hafva icke kunnat godkännas såsom lämpliga att af kyrkan antagas. Så förekom frågan vid det sednaste kyrkomötet, dervid en yngre litteratör, stående utom kyrkan och bibelkommissionen, höjde anspråket derpå, att vid öfversättningen måtte följas en oförfalskad text, men icke, såsom hittills skett, bibelspråk intagas, hvilka voro bevisligen understuckna. En af kommissionens ledamöter, domprosten Toren, gjorde en upprigtig afbön för det förr begångna falsariet (saken gällde särskilt det bekanta språket till stöd för treenighetsdogmen i Joh. Ep. 1, v. 7, 8: ,Ty tre äro de som vittna etc.) och lofvade att det aldrig skulle hända mer. Upptäckten af ännu en handskrift, som anses vara den älsta af alla, nemligen den s. k. ,Codex Sinaiticus, har lagt en ny grundtext under Bibelkommissionens ögon, hvilken icke får förbises. Ju större auktoritet man vill gifva bibelns ord, desto fördömligare är det att låta en bibelöfversättning innehålla tolkningar, som icke öfverensstämma med grundtexten. Särskilt måste ett sådant förfarande väcka anstöt, då man funnit hurusom en af kommissionens ledamöter, den lärde orientalisten d:r Lindgren, i sin officiella öfversättning användt en tolkningsmetod, som mycket afviker från den han användt såsom vetenskapsman, eller då han stått på den språkliga forskningens opartiska grund. Det är emellertid fägnesamt att erfara, det bibelkommissionen nu synes hafva fattat den allvarliga föresatsen att utföra sitt arbete med samvetsgrannhet och opartiskhet, hvilket framgår af en skrifvelse till Stockholms-Posten, till svar på en artikel i denna tidning, hvilken innehållit några beaktansvärda erinringar i frågan. De komiterade yttra här gentemot S-P:s uppsats bland annat följande: Sedan författaren af berörda uppsats påbördat oss en ,betänklig konservatism i utförandet af vårt uppdrag såsom svenska bibeltolkare. framställer han ,,vår nya tids anspråk på svensk edition af de vördnadsvärda urkunderna på ett sådant sätt och i en sådan ton, som om vi icke skulle rätt känna till, än mindre rätt djupt och rätt varmt behjerta dessa mycket billiga anspråk. I bestämd motsats till den föreställning den värde! artikelförfattaren synes hysa om våra tänkesätt såsom örversättare af den heliga skrift, få vi derför härmedelst gemensamt och såsom vore vi alle en man förklara, att ingenting kan för oss vara mera fremmarde, än att, då vi hafva att på vårt tungomål ölverslytta den gudomliga uppenbarelsens ord, ; träda i spåren af menniskofunder, dessa må hafva hvilket ursprung och hvilket anseende som helst. ! Väl är det för oss mycket kärt, när, såsom ej så sällan är händelsen, vi äro i tillfälle att få ansluta I oss till den för hvarje svensk kristen kära svon, ska bibeln, men — det ,, dogmatiska tvånget, det Ämå härröra från det ,,16:de och 17:de ärhundradet eller från hvilken tid som helst, ,,det fromma bedrägeriet med föråldrade språkformer och annat af samma slag och halt, kan sannerligen icke heller uppå oss utöfva någon den ringaste inverkan, när det gäller att utan svek och menniskoI fruktan framleta och framlägga den rätta grundI textens sanna, omisskänliga mening. Är anspråket I på trohet inom alla områden af mensklig forskning alldeles ovilkorligt, huru mycket mer på ett sområde sådant som detta! Det förstås då alldeles i jaf sig sjelft, att vi icke kunna försumma, utan deremot med största möjliga månhet och omsorg göra oss till godo allt hvad skriftforskningen i sednare tider har att erbjuda, äfvensom att ingen codex af större textkritiskt värde lemnas obegagnad, utan tvertom blir ett föremål för det allvarligaste öfvervägande. Bland autentiska editioner af Nya Testamentet anlita vi, visserligen för ingen del uteslutande, men dock med ett slags lätt förklarlig förkärlek de genom sin ålder i fråga om val af läsarter onekligen serdeles vittnesgilla codices, hvilka just i våra dagar blifvit för den allmänna bibelförskningen tillgängliga, nemligen Sinaiticus och Vaticanus, af hvilka den sednare ofta visar sig vara i någon mån noggrannare och fullständigare än den förre, när de tillsammans jemföras med den i ålder dem båda öfverlägsna syriska öfversättningen Peschito, hvilken genom 3 H ögonskenliga trohet och riktighet, som utmärker den, fortfarande är och skall blifva för forskaren en grufva, rik på vigtiga upplysningar, när han stundom i tvistiga fall, utmed de egentliga texterna, har ännu ett rätt pålitligt vittnesbörd af nöden. I artikelförfattarens åsigt, att en öfversättning, som ej ärligt och utan vilkor tillgodogör sig bibelvetenskapens nyare dyrbara eröfringar, är en anakronism, för att icke såga en förfalskning, instämma vi med all den energi, af hvilken viimohaliskt, vetenskapligt och religiöst hänseende äro mäktige. För de åtgöranden med afseende på Nya Testamentets text, hvilka en samvetsgrann kritik, i följd af det ökade ljus, som i våra dagar vunnits i detta hänseende, ovilkorligen föreskrifver, suilja vi, då vår öfversättning af nämnda heliga I bok blifvit färdig till utgifvande, samtidigt i en kortfattad framställning redogöra. På förhand bekänna vi endast, att just en närmare och förtrosligare bekantskap med de båda nykomna hjelpmedlen för skriftens kännedom, hvilka helsats med en så rättmätig glädje af alla vettgirige bibelvänner, har fört oss till den öfvertygelsen, att den antagna texten, som ligger till grund för svenska kyrkans bibel, genom de sednaste årens upptäckter ingalunda kommer att undergå väsendtligare eller synnerligen betydande förändringar, såsom någon, innan han hunnit rätt noga skärskåda och undersöka tältet, tilläfventyrs kunde föreställa sig. Alla de bibelordets vänner, hvilka i denna punkt äro nästan oroligt känsliga, kunna fördenskull vara fullkomligt lugna och framför allt förvissade derom, att det, som tilldragit sig i den bibliska texthistoriens lärda verld, icke kan rubba en enda af vår trosläras bibliska grundvalar. Det ord, som vi ärft af våra evangeliskt sinnade fäder, kommet just efter de samvetsgrannaste, jemväl nyaste forsk. ningar och bemödanden, att till sitt grundinnehål blifva ett och detsamma fasta och tillförlitliga orw intill dagarnes ända. Men å andra sidan är de en behjertansvärd sanning, att den svenska bibeln sådan den förefinnes, bör, och det ju förr dest hhellre, blifva befriad från det myckna slagg a ÖÖ AA H U