Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 2

till Orienten hade vållat uppskof dermed. Då hans begäran blef uppfylld, begaf sig korrespondenten kl. 8 på aftonen till utrikesministeren, der han af en domestik blef förd genom flera salar och måste vänta en stund i ett vackert biljardrum, hvarester han blef införd i grefvens arbetskabinett. Han mottogs med den största artighet och med den försäkran, att rikskansleren lade den största vigt på det amerikanska folkets aktning och deltagande. Efter några yttranden angående förhållandena mellan Österrike och Förenta Staterna kom talet på de amerikanare, som uppehöllo sig i Dresden, och rikskanslern uttalade pu den önskan, att nordamerikanarne ville besöka det ,,muntra Wien, som snart, tack vare det sig ökande jernvägsnätet, skall blifva en medelpunkt mellan London och Konstantinopel. På en antydan af korrespondenten om, att man i Amerika trodde, det grefven endast hade öfvertagit statsstyrelsen i Österrike för att en gång uppgöra räkningen med Preussen, svarade Beust: Då jag efter 1866 års nederlag lemnade mitt förra hem och öfvertog mitt nuvarande embete, utfärdade jag en rundskrifvelse, i hvilken jag uttryckligen förklarade, att jag, efter att hafva afslutat allt, som angick det förflutna, hade kommit till Österrike som en fri och ny man för att erbjuda detta land min erfarenhet och mina tjenster. Detta ha österrikarne också trott lika fullt och fast, som jag lofvat det fast och ärligt, och de ha med förtroende sett regeringens tyglar hafva kommit i min hand. Att utöfva repressalier skulle vara lika oklokt af statsmannen, som stridande mot min karakter. Jag har ett mycket försonligt sinnelag och glömmer genast den orättvisa, man tillfogar mig. Och hvarföre skulle jag vredgas på grefve Bismarck? , Kladderadatsch anmärkte för icke längesedan, att jag vore ett undantag från reglen, enär andra menniskor vanligen af olyckan blefvo störtade i en bottenlös afgrund, hvaremot jag af den hade , fallit uppåt till en hög och mäktig ställning. Huru kan man nu, då jag har ett så försonligt sinnelag och haft en sådan lycka, tro, att jag skulle vara uppfylld af hämndlystnad? Jag säger ,lycka; ty aldrig har man, icke ens på Metternichs tid, hyst ett så obetingadt förtroende till någon österrikisk statsman. Om jag sutte i en jernvägskupg bredvid grefve Bismarck, skulle jag öppet säga honom: Ni bedömer mig orätt, om Ni tror, att jag vill betala Er med samma mynt. Ni söker måhända att ställa mig i den dåligaste dager. Lyckasdetta Er, så är det ute med mig; men jag har hittills — det vare sagdt utan sjelfberöm — stödt mig vid folkets förtroende, och detta (folket) har ett nästan obegränsadt förtroende till mig. Till och med om det lyckades att få de illasinnade att tro, det en vidtutgrenad opposition rådde mot mig, kan jag, min käre grefve, trotsa allt detta, och jag hyser — enär jag fortfar att vara fullkomligt lugn -inga ovänliga känslor mot Er eller någon annan. . Efter att sedan hafva uttalat sig om förhållandet till den romerska curian och om de föga tillfredsställande österrikiska pressförbållandena, anmärkte rikskanslern, att det var gripet ur luften, då det blifvit förutsagdt, att en statskupp skulle efterfölja ministerkrisen. Dock medgaf han, att ministerens ställning var svår. ,Nationalitetsfrågan — sade han -— står på dagordningen och har fått en så stor betydelse, att vi icke kunna tillsluta ögonen derför, utan vi måste bringa den till ordning. Och då korrespondenten frågade honom, huruvida det förefunnes utsigt att komma till en rättvis utjemning med czekerna, polackerna och ruthenerna, svarade rikskanslern: En utjemning är omöjlig, då begge parterna äro egensinniga och hvar och en af dem vill slå sig till riddare på den andres bekostnad. Likväl skall det sunda förnuftet äfven här afgå med segren; man skall förändra vallagen, och en försonlig politik skall till slutet åstadkomma den önskade verkan. . Om förhållandet till Ryssland yttrade grefve Beust leende: , Vårt inbördes förhållande kunde visserligen vara bättre; — man glömmer icke der Österrikes bållning under Krimkriget. Huru mycket bättre skulle det ej vara, om alla likasom jag glömde skedda oförrätter och vände sin blick åt framtiden i stället för att se tillbaka till det förflutna! Samtalet slutade med den anmärkningen, att det rådde oreda öfverallt i Europa och på flera ställen mera än i Österrike. ,,I Nord-Amerika — tillade han — bar man nu lyckligen öfverstätt stormen, och det är just Förenta Staternas lyckliga utveckling efter fruktansvärda strider, som gifver mig hopp om, att vi skola vinna samma mål. FRANKRIKE. Åter har en theologisk stridsskrift utkommit, afseende att vederlägga de i Frankrike af Veuillot och konsorter utspridda osanningarne om Bossuet och de öfriga biskoparne vid 1682 års kyrkomöte. Denna skrift har till titel: ,,Iassemble du clergå de France de 1682, och dess författare är abbå Jules Theodose Loyson, professor vid theologiska fakulteten i Paris. Abbe Loyson utvecklar, huru år 1682 frågan om påfvens ofelbarhet sökte identifiera sig med konungarnes absolutism: Den absoluta monarkien stod på höjden af sin glans. I kyrkan sökte man göra . n — 1121—