Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 2

dana ögonblick af glödande lidelse, af hästig smärta lika väl som af häftig fröjd, då hela menniskans väsende är liksom sammanträngdt i ett mål, är det, som om ande meddelade sig med ande omedelbart utan att begagna sig af ord såsom medel för tankeutbytet, vare sig att språket saknar sådana, eller att de icke behöfvas. I ett ögonblick vexlade derför blicken i Eriks anlete uttryck. — Det likar sig här till — sade han till hälften frågande — som om jag icke skulle komma som en brudgum till sin brud, utan som om jag skulle fortsätta bödelns verk derute ... I hafven icke en blick af kärlek för mig, Karin? — Jo, jo ... herr Erik — tog ändtligen Karin till orda, ehuru med ansträngning — väl hyser jag kärlek för eder, men icke så, som ! menen eller som min stränge fader vill... Hade jag haft ännu en broder, så tycker jag, att jag skulle hafva älskat honom så, som jag älskar eder! — Karin, Karin ... hvad sägen I mig! — utropade Erik och slog sig med handen för pannan, knappast i stånd att kunna hejda utbrottet af den första sinnesuppbrusningen, när han af Karins egen mun fick höra sin dystra aning bekräftad. — Vredgens ej på mig, herr Erik! — fortsatte Karin och såg på honom mellan tårar — för sitt bjerta råder ingen, och mitt har långt för detta tillhört en annan, som jag kanske aldrig i detta lifvet skall nå ... Jag vet väl derför, huru det skall väcka smärta hos eder att höra mig tala så. Men jag kan icke annorlunda ... Jag flydde från min fader i Wadstena för att undfly eder... fast Guds moder har skickat det annorledes, och låtit mig just fly till eder... I hafven ock makt med mig att återföra mig till min fader och att binda mig vid eder! — Vid Guds dyra blod!... hvad talen I der till mig, stolts jungfru! — utropade riddaren och bleknade, medan hans läppar darrade och hans