Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 2

henne, men I ären vildare än skogens vilddjur . .. Viken bort härifrån, I ären icke värdiga att andas samma luft som denna jungfru! Och sådan var Eriks makt öfver böndernas sinnen, att de lydde hans ord, ehuru enhvar af dem ansåg sig hafva handlat i sin goda rätt och sjelfve herr Erik till behag. Men de visste ock, att när hans vrede hade lagt sig, så kunde de bättre rättfärdiga sig för honom och vinna hans lof. Men Erik tog Karin på sina armar och bar henne bort från platsen och in i en närbelägen stuga. Här återkom hon efter någon stund till sig sjelf, men hennes blick var skygg och förvirrad när den först träffade herr Erik, och endast småningom återvände tull klarhet. — Guds moder dess pris ... I ären icke död, jungfru Karin! — utropade riddaren, utom sig af glädje, och fattade Karins hand, i det han fortsatte — underligt synes mig dock detta möte och föga likt en friarrärd. Jag kommer på eder faders bud att trolofva mig med eder och jag finner eder i dödens gap under den rasande bondens yxa ... Tänken icke derpå, Karin ... nu är det allt öfver, och jag skall leka en lek med bönderna, att de skola mig icke lätt glömma ... Det var en stund af förfärliga qval för den arma flickan. Riddaren hade räddat hennes lif, men räddat det för ett öde, som hon velat undfly och som syntes henne grymmare än döden. Och ju varmare blicken brann i räddarens öga, desto strängare sammansnördes den räddades hjerta. Slutligen sammanknäppte hon krampaktigt sina händer och brast i en våldsam gråt. Erik såg förundrad på henne, men tog alltsammans till en början såsom en följd af den dödsfara, hvari jungfrun sväfvat, tills slutligen en blick, som Karin fästade på honom, — en blick full at räddhåga och förtviflan, lät honom ana, att hennes räddning undan döden icke skänkte henne den glädje, som han kunnat vänta. I så