Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 2

öga brann — dock troddo jag det fullt och fast, när vi sist talades vid i Stockholm, att jag hade vunnit edert hjerta! — Ack, förlåten mig det, herr Erik, jag drömde i mitt oförstånd, att jag skulle kunna stifta frid mellan eder och... Det var, som om orden stockat sig i halsen och icke velat fram. — Mellan mig och hvilken? — sporde Erik häftigt. — Mellan eder och herr Carl Knutsson! — utsade slutligen Karin med fasthet, ehuru hon icke kunde återhålla den rodnad, som öfverflög hennes anlete. — Carl Kuutsson! — upprepade Erik med en dof, graflik stämma och slog sig med den knutna handen för sitt bröst. Så blef det tyst en stund i stugan. Riddaren utkämpade kanske en af sina svåraste strider, den med sig sjelf, och det flammade och blixtrade derunder i hans stolta öga. Karin såg ned framför sig och höll händerna sammanknäppta i sitt sköte i den högsta oro öfver hvad hon sagt, om hon sagt för mycket. Men plötsligt lyftade hon sin blick upp mot riddaren, och återglansen af ett redligt hjertas fasta beslut stod att läsa deri. Hon reste sig upp och fattade den upprörde Eriks hand och såg honom innerligt in i ögat. — Hafver jag emot min vilja bedragit eder, Erik — sade hon — så förlåten mig det. För att I måtten se, hutu högt jag sätter min tro till eder och emedan I hafven rätt till mitt förtroende, så vill jag yppa för eder mitt hjertas hemlighet...