Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

ställe, der han knäfallit, och höll ännu pungen med sin sparpenning i hand. Karin närmade sig dörren, utan att någon mer än srennen lade märke dertill, men han fann helt naturligt icke deruti någonting anmärkningsvärdt. Utanför klostersalen sträckte sig en lång, mörk gång. Den var tom. Blott ett par munkar skyndade förskräckta förbi henne in till sina bröder i klosterstugan. På väggen midt för den yttre dörren till denna gång hängde några munkkåpor. Karin fattade hastigt som tanken en af dem och kastade öfver sig samt skyndade med hufvan dragen öfver hufvudet ned bland bönderna. Det var lätt för henne att komma till ringmuren och till porten. Bönder hvimlade öfver allt, men ingen af dem stängde vägen för henne, tvärtom veko de åt sidan. Ty ingen af dem hade något ondt i sinnet mot klostret eller dess innevånare. Utkommen på platseniframför klostret, skyndade hon framåt, och snöflingorna dansade omkring henne lika oroligt som tankarne i hennes hufvud. Hvart det bar, tänkte hon ännu icke på, blott att nog hastigt komma undan. Hon hade vändt sig åt söder, sannolikt emedan det här var närmast till murhörnet på denna sidan. Sedan hon vikit om detta hörn, följde hon mursträckan och kom så utan att hon tänkte derpå att begifva sig norrut från staden. Vinden blåste kall från Wettern, och allt vildare dansade snön i rymden och omkring henne, men hvarken vind eller snö förmådde kyla och släcka branden i hennes bjerta. Allt hvad hon drömt om lycka, alla hennes förhoppningar, hvilka strålat som vänliga stjernor framför henne, slocknade och föllo ned, och hon plockade upp hvarenda en och trädde dem liksom kulor på ett radband, hvilket hon gömde djupt i sitt hjerta. Aldrig läste en pilgrim sitt radband med djupare andakt eller kände han sitt sinne mera tryckt af det onda, hvarifrån han hoppades befrielse genom sin van