vård. Utskottet synes mig också i redaktionen aff. denna 3 (28 3 R. F.) åtminstone halva gjort be-e mödanden att uttrycka denna mening. Då utskottet säger, att främmande trosbekännare må kunna utnämnas till vissa embeten, så har utskottet velat att dessa ord på detta ställe skola tagas i samma bemärkelse som högre upp i parafen, der det heter att konungen må kunna uti ra embeten nyttja utländske män af sällsynt skicklighet etc. Ingen lär väl dock anse, att det är en ovilkorlig skyldighet för konungen att till dessa tjenster utnämna utländningar. Med denna uppfattning, som jag för öfrigt alldeles icke hufvudsakligen stödjer på detta uttryck i redaktionen, utan på sjelfva sakens natur, kan jag icke se någon våda i att antaga förslaget, ehuru jag för min del icke skulle haft något emot, om det gjorts något inskränktare. Åt regeringens omdöme och samvetsgrannhet äro vida svårare frågor än denna öfverlemnade. Det förbud, som finnes mot att använda främmande trosbekännare i de flesta af rikets embeten, anser jag hvila på en ohällbar grund och önskar att detsamma må ur vår grundlag borttagas. Bland talarne emot saken aniöra vi, efter ,,Stockholms-Posten, ett yttrande afs Hr Nordström (riksarkivarien) som förklarade, att för honom egde samhället såsom en gudomlig( institution någonting vördnadsbjudande, och däå man ginge att afhjelpa bristerna i dess organisation, borde man väl betänka vigten af denna handling. Tre och ett halft sekel hade den evangeliska läran funnits i vårt land, hvaraf den behöft halfva tiden för att utbreda sig, den andra hälften för att rotfästa sig. Samhället har under denna tid emottagit en prägel af kyrkan. Ju fastare tron var, desto tydligare var denna prägel, ju lösare den blir, desto mera utplånas den. Tal. ville ej inlåta sig på principfrågan, endast påpeka, att man med genomförandet af detta lagförslag ingalunda uppnått eu fullständig religionsfrihet. Det vore mot lagförslaget sådant det lyder, ej sådant det kunde lyda, som tal. ville framställa anmärkgar. Redan deraf att undantag funnes, framginge ju, att ingen fullständig frihet vore med förslagets antagande uppnådd. Men dessa undantag vore återigen å sin sida långt ifrån fullständiga. Man hade bland dem upptagit statsråden, men ej ledamöter af högsta domstolen. Redan häruti läge en tydlig inadvertens. IIögsta domstolens tankar inhemtas öfver hvarje lagförslag, som af kamrarne för regeringen framlägges, och månne statskyrkan kunde anse sin autonomi fullt garanterad, om högsta domstolen vore besatt med ledamöter af främmande trosbekännelse? Förslaget lemnade i dess nuvarande form mycket öfrigt att önska och hade ej förstått att ställa sig i harmoni med sig sjelft. Tal. öfvergick derefter till en specialgranskning af detsamma, och började med att upptaga den anmärkning, som blifvit af en föregående tal. riktad mot mosaiska trosbekännares olämplighet till domare i landsort. Vittnen skola höras; de skola aflägga ed vid Gud och hans heliga evangelium. På detta heliga evangelium tror ej en jude, men han skall dock varna vittnet för mened. Månne ej så tydliga inadvertenser skola märkas af den stora allmänheten? Vidare tår en jude ej handlägga några mål rörande religionsvården; han måste således till och med vid en så ofta förekommande sörbrytelse som sabbatsbrott i skritvelse till hofrätten anhålla, att annan person måtte i hans ställe förordnas. Vidare funne talaren uttrycket ej deltaga i religionsvården alltför elastiskt. Vid så vigtiga frågor vore det af stor vigt, att innan frågan framlades för lagstiftande makten, den vore på förband tullkomligt utredd; vid sådana tillfällen vore regeringens initiativ lämpligt och det enda rätta; på enskilda motioner böra frågor af så genomgripande natur ej afgöras. Tal. vore ej emot törändringen i princip, men de förberedelser måste vara vidtagna, som äro oundgängligen nödvändiga. Bland undantagen funnes ej upptagne lärare vid universitetet, folkskolor och seminarier. Så gerna tal. ville tro på aktningen för andras öfvertygelser, kunde dock ej nekas, att proselytmakeriet funnes, ehuru ej hos judarne. Detta vore ett stort drag i deras historia. Men man måste dock taga i betraktande, att en funnes i läroverksförordningen, som bjuder att läraren skall vara i faders ställe för lärjungen och hans andliga utveckling. En sådan föreskrifts tillvaro bevisade att ej allt vore förberedt för förslagets antagande. Mot excellensen De Geers erivran om konungens bibehållna rätt att utnämna efter förtjenst och skicklighet, erinrade tal., att lagen berättigar den sökande att i besvärsväg klaga öfver tillsättandet. IIuru kan man då påstå, att det , må kunna garanteras, att ett embetsverk ej skulle finna sig befogadt att nämna en jude, om denne i öfrigt vore till platsen lämpligast och skickligast. Då man åstadkommer en halfhet och vill försvara den som en helhet, gör man sig skyldig till en dubbel halfhet. Tal. trodde sig nu hafva ur sjelfva grundlagsförslagets text framsökt sina skäl till det afslag han å detsamma yrkade. Grefve Ehrensvärd yttrade: Då så många anmärkningar blifvit framställda mot ofullständigheten och inkonseqvenserna i det förslag, som nu vore å bane, hvarför hade man då ej begagnat den tid af två år, under hvilken det hvilat, för ati framkomma med något dugligare? Tal. beklagade ingalunda att så ej skett, emedan man då troligen kommit i valet mellan detta och ett som varit mindre vidsträckt. Tal. ansåg för öfrigt, att lika väl som en domare af evangelisk bekännelse kan varna en jude för mened, lika väl kan ett motsatt förhållande ega rum, utan att varningen förlorar något af sin kraft. Hvad beträffade procelytmakeriet, erinrade tal., att många af denna kammares ledamöter, som för sina barn haft katolska lärarinnor, säkerligen varit i tillfälle göra det rön, att inga försök till missbruk af lärarinnans makt i denna riktning egt rum. Antalet af katoliker i landet hade ju äfven under senare åren nedgått, hvari låge ett ytterligare bevis på haltlösheten af farhågan för proselytmakeriet. De kompetensvilkor staten eger att uppställa till sina tjenster böra vara sådana, som kunna förvärfvas, ej medfödda. Ar det nu vår förtjenst att vi blifvit födde i den bekännelse som är statens, eller ega vi rätt att af alla fordra antagandet af denna bekännelse såsom ett vilkor för medborgerliga rättigheter? Länge belade man affall från statens religion med det strängaste straff, och nu vill man af andra fordra det såsom vilkor. Tal. erinrade om den adress han emottagit från Göteborgs judar, hvilken dock ej varit skriftlig och således ej kunde här återgifvas. Förslaget vore nödvändigt, nyttigt och möjligt, och tal. ansåg sig i rättvigang ja i gsialfva rnalicianons namn som Ingalnnda