Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

Och nu kunde icke föresjungaren sjelf längre bibehålla väldet öfver sig, utan började darra på målet och uppgaf ett sönderslitande verop. Och så var det fullkomligt slut med all sammanhällning. Luften återljöd af förhannelseropen, hvilka samlade sig liksom i ett tjockt moln, hvarur hämnden så mycket förlärligare hotado att utbryta öfver sitt offer, den olycklige fogden. För honom voro de många påminnelserna om hans grymheter under hans makts dagar ett svårare straff, än sjelfva den död, som han numera icke utan ett underverk kunde undgå, och hela Engelbrektsvisan var för honom en rundmälning, som uppårer till sin höjdpunkt det närvarandes pina.