Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1870, sida 1

fast vid den. På slädan låg fogden bunden, plodig och qvidande af smärta. j Tåget satte sig i rörelse, och Karin måste vandra tätt efter släden med den förfärliga syuen framför sig. Att tala till den vilda hopen bade tjenat till intet. Nu voro alla lidelser lössläppta, och en af bönderna, som med gäll röst uppstämde Engelbrektsvisan, hetog dem liksom sista gnistan af sans och besinning. Ingenting kunde heller så lifligt som denna visa framkalla minnet af de lidanden och den nöd, som konung Eriks fogdar och i främsta rummet denne Jösse Eriksson låtit Sveriges allmoge utstå. Mången gång hade sången till följd af den rörelse, som de kände vid det de sjöngo, upplöst sig i ett oredigt tjut, om icke den, som upptagit visan, hållit ut tonen och med sin gälla röst liksom skurit igenom hela ljudhafvet. Men nu uppstämde den gälla rösten stycket om bjeliens grymma död: Han vardt kärnad som en fisk, som stekare lägga uppå disk; det var en omild gerning. Han fick uti sig väl femton skott, det var en sorgofull arivelott, hans hustru fick till värning.