Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 2

Då betyder för honom hans rikedom, hans svenner, hans plats i riket och vid konungens hof, då betyder allt detta intet, men väl det som han gjort liksom bakom all denna ståt .... Alla de handlingar, alla de tankar, som han gjort och tänkt såsom blott och bart menniska, det minnes han då, och det ensamt skänker hans hjerta frid. — Riket . . . . riket har dock väl något att betyda, medan mannen lefver och förmår verka — yttrade marsken efter en stund, hvarunder han oafbrutet stirrat på den flämtande lågan i spiselelden, hvilken var i det närmaste utbrunnen. Orden utöfvade intet inflytande på gubben, som tillade, dock tydligen utan att vänta sig kunna åstadkomma någon förändring i sin herres sinne: — Aldrig hördes riket lida af en god handling .... svår skulle eljest lotten blifra för rikets herre! I detsamma inträdde höfvidsmannen för de svenner, hvilka skulle öfvervara riddarens afrättning, med tillsägelse, att det var i ordning och att man endast afbidade marskens befallning. Herr Carl tycktes vara obeslutsammare än någonsin, och han gjorde våld på sig för att synas lugn och bibehålla det yttre sken af värdighet, som alltid utmärkte honom. Den gamle trotjenaren drog sig tillbaka i fönstersmygen och sammanknäppte sina händer, medan hans läppar tycktes framhviska en bön. — Gud är mitt vittne — utbrast slutligen Carl — att jag ogerna vill den tappro riddarens död, men — han gjorde ett uppehåll, som varade länge och hvarunder han äunu en gång tycktes pröfva allt som kunde göras och tillåtas, och derpå tillade han — men jag finner, att det måste ske, ..... det måste ske allt för rikets skuld .... Han vinkade åt höfvidsmannen, och denne försvann. Men i detsamma. visade sig Nils Bossons bleka, allvarliga anlete i dörren.