Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 2

som krigsministern iakttog med afseende å hans yttrande, var just nätt upp det svar den ärade ledamoten förtjenade. Jag nämnde att hrr Adlersparre och Palander i sina yttranden berörde frågan om monitorerna. Detta leder mig till tanken på grefve Hamiltons interpellation, med anledning af hvilken jag gerna ville, innan den om Onsdag besvaras, meddela några erinringar för att orientera Eder i situationer. Men som mitt bref redan vuxit till ansenlig längd, måste jag uppskjuta dermed till nästa post. Till sist blott ett ord om den nya lucka, som uppstått bland hufvudstadens representanter. Ni känner, herr Redaktör, de många olika omdömen, för hvilka friherre Liljenerantz i lifstiden varit föremål. I ett bör man dock, tror jag, lätt blifva ense: ett klarare hufvud och en snabbare uppfattning får man leta efter. Hvad han var eller kunnat blifva såsom politisk karakter vill jag icke tillåta mig att bedöma, men hvad jag tror mig veta är, att han var mäktig af en trofast och uppoffrande tillgifvenhet och at en varm erkänsla för honom visad verklig vänskap. Om han skulle blifvit en statsman i detta ords högre mening, ifall hans lifstråd ej blifvit asklippt, det torde ingen vara istånd att afgöra; men att hans utmärkta själsgåfvor, i förening med hans snart sagdt passionerade böjelse för befattningen med allmänna angelägenheter, skulle ha gjort honom till en eminent politiker, är utan allt tvifvel. Så ung och föga erfaren han var, kan man säga att han redan nu spelade en roll i debatten, som icke lätt fylles af någon annan. Det saknas icke aspiranter på den lediga representantsplatsen, och jag skulle kunna nämna icke så få, som redan under den bortgångne riksdagsmannens sjukdom ,planerat för att inträda i successionen efter honom. Bedraga icke alla tecken, blir det emellertid sannolikt kammarrådet Sjöberg, som kommer att fylla trettontalet på andra kammarens Stockholmsbänk.