förblefvo der stående. Vid skenet från de brinnande vaxljusen tedde sig snart Krister Nilssons drag och vid sidan af dem ett blekt, magert anlete med skarpa anletsdrag och en djup blick, full af lif. Mannens drägt utvisade en andlig, och när man betraktade både densamma — af utsökt fint svart sammet — och mannen sjelf, hans stolt befallande blick och hållning, fann man lätt, att har tillhörde någon af de rikare och förnämligare slägterna i landet. Det var Krister Nilssons dotterson, Jöns Bengtsson (Oxenstjerna), ännu en helt ung man, och utan något synbart ingripande eller ens deltagande i de offentliga tilldragelserna, men som icke förty följde dem med en uppmärksamhet lik örnens, hvilkens skarpa öga ser och följer sittrof, medan han sjelf ännu osedd sväfvar bland molnen. Så väl hans som herr Kristers blickar hvilade i detta ögonblick på den bedjande, och i den ge. nares anlete spelade ett matt leende, medan hos den förre förvåningen allt mera gaf vika för forskarens begär att genomtränga och ur det förhandenvarande söka leda sig till ett föregående såsom orsak. Slutligen reste sig den bedjande, såg ännu ett ögonblick med sammanknäppta händer på kistan och vände sig om. Han studsade vid åsynen af de tvenne närvarande, men återvann ögonblickligt sin fattning och såg med klar blick och högrest panna do tvenne herrarne i ögat. — Här, vän eller frände månde ligga i den der kistan — sade herr Krister, i det han stack handen innanför den broderade sammetströjan — och som mig veterligt den döde icke kan tillhöra det sistnämnda slaget, så måste han tillhöra det förra ... hvem sörjen I så svåra i denna kista, son Carl? — I sägen det, käre fader — svarade marsken, ty det var han — här hvilar en af mina vänner! — Såå ... man sade mig, att här i Alla