hvarandra stående grader; de läras sastmer vid sidan af hvarandra; räkningen är på detta trappsteg en knappt märkbart åtskild operation; eleverna lära samtidigt, i början med talen från 1 till 10, derefter från 10 till 100, från 100 till 1000 o. s. v., addera, subtrahera, multiplicera och dividera. Man finner, att metoden utgår på att koncentrera tanke-operationerna, att så snart som möjligt låta lärjungen öfverse och beherrska det samfälda operationsfältet i ett läroområde. Hvad som dervid utsås hos elementarlärjungen; bär sedermera hos gymnasisten och studenten sina bästa frukter. Den ifrågavarande metoden finner i främsta rummet utbredning i elementarskolorna, och man anser densammas tilllämpning bär nödvändigast, i det man säger, att det framför allt kommer an på att skyndsamt lyfta den unge lärjungen från begynnelsegrunderna upp till de högre läroområdena. Men äfven i den yngre filologverlden, på gymnasierna, har metoden vunnit ifriga anhängare. De vänja sig vid att sammanfatta beslägtade undervisningsämnen, hvilka hittills varit strängt åtskilda, och det är isynnerhet den jemförande språkforskningen, hvilken dervid tjenar dem såsom basis. IUIvarje särskildt språk läres icke längre för sig, utan hela språkstammen förenas, och i de till denna hörande -enskilda språken, hvilka vid ett dylikt betraktelsesätt mera framstå såsom dialekter, meddelas och inhemtas undervisningen tillsammans. Framtiden får utvisa, huruvida grundligheten härvid kommer till skada. Emellertid är jemförandet af en språkstams särskilda grenar och följandet at ett språks utveckling uppenbarligen ett företräde hos denna metod, hvars betydelse är iögonfallande. En liknande reform är ganska väl tillämplig i andra discipliner, t. ex. i historien och geografien. Och om än de äldre filologerna slå ihop händerna öfver sina hufvuden för det man vågar att nu t. ex. kasta det klassiska latinet tillsammans med den för hvarje filolog af den gamla skolan förhatliga moderna franskan — de skola dock, om de få upplefra det, med tiden inse, att den gamla metoden ej längre duger till att odla bildningen efter tidens och nödvändighetens fordringar.