Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1870, sida 1

torande och lanrdtmannapartiets nominelle chef måste låta honom känna den skrapa, ministern ämnat honom, dubbelt förödmjuskande, och man kan taga för gifvet att om grefve Posse tillförene stått i en fiendtlig ställning till den nuvarande regeringen soch säkert icke skolat lemna obegagnadt något tillfälle som kunnat erbjuda sig att saflägsna densamma från makten, så hafva ssgärdagens tilldragelser icke bidragit att försona honom. Derföre, då han nu, otvifvelaktigt slagen på vissa punkter, fann sig fföranlåten att till någon del öfverflytta Istriden på andra områden, lät han undsalla sig ganska tydliga hotelser att riksdagen, då den icke kan ingripa i dispositionen öfver medel, som en gång blifvit ställda till regeringens förfogande, torde komma att genom anslagsvägran göra sin vilja gällande och tvinga regeringen att anlita de besparingar, som hon icke sjelfmant velat ställa till riksdagens förfogande. Han antydde sålunda, att anslaget till nästa års beväringsöfningar kunde vägras och regeringen hänvisas att för ändamålet använda allmänna beväringsfonden, och att vidare anslag kunde vägras på femte hufvudtiteln för att förmå regeringen att för de behof, hon funne oundgängliga, anlita de öfverskotter, med hvilka sjöförvaltningen år ifrån år arbetar. Det förefaller mig som om en man i grefve Posses ställning — en förment partichef — icke kan fälla sådana yttranden utan att göra sitt yttersta för att förvandla hotet till handling, såvida han eljest icke vill afsäga sig allt anspråk på att spela en roll och ega inflytande inom representationen och företrädesvis inom den kammare, hvars majoritet han skall anses leda. Lika klart är också, att regeringen icke lärer hålla till godo med dylika åtgärder, om de skulle kunna genomdrifvas, och det är derföre jag trott mig kunna säga, att åtskilliga kabinettsfrågor kunna utveckla sig ur gårdagens debatt. Grefve Posse miste göra något för att infria sina högljudt gifna försäkringar, att haa kan bringa budgeten i jemnvigt utan förhöjda skatter, och finner han inga andra medel för ändamålet än vägrandet af de af honom i går antydda anslag, så måsle regeringen å sin sida sätta hårdt mot hårdt och stå eller falla med sina framställningar. Jag skulle mycket misstaga mig, om icke här ligger uppslaget till en parlamentarisk konflikt, allvarsammare än någon som förut företett sig under det nya statsskicket. Häri har utan tvifvel gårdagsdebatten i andra kammaren sin största betydelse, Men den saknar icke sin stora märklighet äfven ur formel synpunkt. Ni vet att man hittills vid begagnandet af den nyförvärivade tinterpellationsrätten helt beskedligt nöjt sig med den af vederbörande departementschef afgifna förklaring, huru sväfvande eller intet sägande den än varit. Det kan ej nekas, att härigenom åtskilliga med stor ansats framställda ,,spörsmål blifvit mycket snöpligt affärdade. Ingenting synes dock naturligare än att vid sådana tillfällen det ministeriella svaret upptagits till skärskådande och att representanterna begagna tillfället att uttala sina åsigter i den fråga, som genom interpellationen blifvit bragt å bane. Ofta är i andra länders parlamentariska församlingar interpellationen — det hos oss s. k. spörsmålet — endast en förevändning för att få anledning till den debatt, som deraf blir en följd, och händer det då att det är en fråga af principiel vigh eller någon maktpåliggande regeringsätgård, hvarom det handlar, så kan osta en votering mellan en ,motiverad dagordning och den , enkla dagordningen afgöra en ministers öde. Såsom Ni vet, stannade det denna gång icke heller hos oss vid en enkel fråga och ett enkelt svar. Der uppstod en ganska omfattande debatt, hvilken visserligen till en del rörde sig just kring frågan om befogenheten af att taga en interpellation och svaret derpå till utgångspunkt för en vidare gående öfverläggning i det omhandlade ämnet. Det synes mig, att det slags protester, som i detta hänseende afgåfvos af hrr Bergström, Staaff och Asker, hvilka ogillade att grefve Posse, såsom de sade, framställde nya interpellationer i annan ordning än den föreskrifna och sökte förvandla interpellationen till en statsutskottsdebatt, innefatta ettavanmäktigt stretande mot tidens ström. Det ministeriella svarets kommenterande och belysande från oppositionens sida och ett försök till vederläggning deremot af dess inkast och påståenden från den ministeriella sidan ligga så nära till hands och äro så naturliga konseqvenser af interpellationsrätten, att de ej lära kunna förebyggas genom några formalistiska betänkligheter, sådana som de i går yttrade. Isen är nu en gång bruten i detta hänseende, och var viss, att den debatt, som i går egde rum, icke blir dep sista af en interpellation framkallade, som vi komma att i våra kamrar bevittna. Ni ser emellertid häraf, hr Redaktör, huru under våra nya representativa former det konstitutionella systemet, för att icko säga rent ut det parlamentariska, för hvarje dag alltmer och mer utvecklar sig och huru det visar sig att de innebära mycket, dessa former, hvarom riksdagsordningens bokstaf icke talar. Jag befarer att niimara lbrannnaoct PAL 0 Ton