Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1870, sida 1

Stockholmsbrel. (Från redaktionens korrespondent.) Stockholm den 7 Vebr. Utgången af stadsfullmäktiges val till sen ledamot efter Frans Schartau i riksdagens första kammare känner ni redan, och sorsaken, att hr Adolf Peyron blef vald; har Ilandelstidningens riksdagskorresponsdent fullt tillfredsställande förklarat. När siag skref mitt förra bref, troddes visst icke, att hr Peyron skulle blifva den, om hvilken pluraliteten komme att förena sig. De som på inga vilkor ville se Stockholm representeradt af hr Almgren, den personifierade protektionismen, voro endast deruti eniga, men för öfrigt då ännu mycket splittrade i sina åsigter om den lämpligaste kandidaten. Lyckligtvis insågo de dock, sinnan den afgörande stunden kom, att de måste förena sig om en kandidat, om de ej ville kompromettera hufvudstadens anseende. Utgången blef sålunda en opinionsyttring, på hvars betydelse man ej kan misstaga sig. Hufvudstadens kommunalråd har åtminstone den gången varit ett uttryck för hvad det stora flertalet af Stockholms innevånare tänker, och hr Peyrons val har helsats med öfvervägande belåtenhet, icke så mycket för den valdes hittills visade förtjenster om det allmänna — dessa äro sannerligen icke stora — som ej mer derför att valet utestängde en person, hvilken onekligen alltid varit målsman för intressen, som uppenbarligen stå i strid med det allmännas väl. Den som icke är nöjd, det är naturligtvis Dagligt Allehanda, men man tyckes icke särdeles mycket fråga efter dess misshumör. Nämnde tidning har försökt att framställa saken, som vore den helt och hållet beroende af hr Wallenberg, Enskilda bankens direktör, och att det skulle vara denne som insatt hr Peyron i första kammaren. Insinuationen kan vara listig nog, tänker väl Dagligt Allehanda, som vet att hr Wallenberg just icke tillhör de populäraste i landet; men för hvar och en något så när hemmastadd i våra förhållanden är försöket alltför groft. Det är verkligen icke hr Wallenberg, som styr hufvudstaden, och utgången af ifrågavarande val dikterades icke af Enskilda bankens direktör, utan af den allmänna opinionens obenägenhet mot en representant af höga tullar. Den saken behöfver icke någon närmare förklaring. Att en tidning, hvilken sjelf till så stor del fört kotteriintressenas talan, beklagar sig deröfver, att ett , kotteri tillsatt en af hufvudstadens representanter i första kammaren, är löjligt, men något som den ganska respektabla majoriteten bland stadsfullmäktige väl icke tager häftigare, än hufvudstadens innevånare för öfrigt tyckas göra. Dagligt Allehanda beklagar sig öfver att ett enskildt sammanträde hållits för att förbereda valet. Något sådant har man kanske aldrig förr hört talas om, och Dagligt Allehanda tror sig väl kunna inbilla publiken, alt herrar protektionister icke bestå sig några enskilda sammankomster? Visserligen börjar det blifva klent för det sällskapet, men nog har det väl ännu råd att fortsätta sina små samqväm, och att det verkligen gör det, när ,intresset så sordrar, är sannerligen ingen hemlighet. Sedan hufvudstaden kompletterat sina representanter i första kammaren, sysselsätter man sig med en annan fråga, som rörer ej blott oss, utan hela landet, och hvilken kommer att inom få dagar på riksdagen afgöras, nämligen frågan om utvidgade medborgerliga rättigheter för mosaiska trosbekännare och bekännare at hvilken kristen lära som helst. Jag tror mig icke taga miste, då jag påstår, att ett ofantligt flertal af Stockholms innevånare hafva kommit till den åsigt, det hrarje svensk medborgare bör ega rättighet att oberoende af sin trosbekännelso vilja det yrke, för hvilket han eger kallelse och som han är i stånd att sköta. Den saken är numera så klar, att man nästan finner öfverfiödigt att vidare orda derom. Det är som Macaulay yttrade en gång, redan för närmare fyra decennier sedan, ,att sjelfva styrkan af judarnes sak utgjorde en allvarsam olägenhet för deras advokat, då det näppeligen vore möjligt att tala för dem utan att trötta åhörarne medl upprepandet af allmänt medgifna sanningar. Den religiösa fördragsamheten har lyckligtvis gjort högst betydliga framsteg hos värt folk, och om man härvidlag harmas öfver något, är det deröfver, att vi, oaktadt denna allmänt utbredda fördragsamhet, ännu skola hafva lagar, som icke blott utgöra en skam för vårt land och nedsätta oss i hela den bildade verldens ögon, utan som äfven hindra oss sjelfva från att draga nytta af ganska många goda krafter. Kan man tänka sig något vanvettigare t. ex., än att en genom sina kunskaper dertill fullt berättigad person nekas att blifva akademi-docent i österländska språken endast af den orsak, att han tillhör den mosaiska trosbekännelsen! En jude får således ej undervisa i hebreiska derför att han äQr jude. Det torde vara bekant att detta exempel icke är taget på måså, utan stöder sig på en verklig tilldragelse för ej så många år sedan vid Upsala universitet, samt att det ännu är i full kraft till dess det grundlags.BRA3 —