Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 2

skulle förvandlas till ett ishöljdt Labrador. Ciolf-; strömmens högsta värmegrad är 30 gr. C. eller vid pass 5 gr. högre än bafstemperaturen under samma breddgrad. Efter att hafva gått 10 breddgrader har den icke förlorat 2 gr. värme, och då den flutit 500 svenska mil norrut, bibehäller den ännu sommarens värme äfven under vintern. Den värme, som den på en vinterdag sprider öfver Atlantiska hafvet, vore nog att stegra hela atmosferen öfver Frankrike och LIngland från fryspunkten till sommarvärme. Medelst en enkel beräkning finner man lätt, att den värmemängd, som dagligen upphemtas af Golfströmmen från CentralAmerikas och Mexikos nejder, är så stor, att den skulle bringa ett helt jernberg i smältande tillstånd och att i flytande tillstånd bibehålla en glödande metallström derifrån at större omfång än det vatten, som Mississippifloden på en dag afgifver. Författaren skildrar derefter det märkvärdigt mildrande inflytande, som Golfströmmen eger på norra Europas klimat, och öfvergår derefter till Kuro-Sivo-strömmen, som kapten Bent sjelf först iakttagit och undersökt och som befanns vara en fullkomlig jemnlike med Golfströmmen. Till storlek, snabbhet och dimensioner äro de nästan alldeles lika hvarandra. De hafva samma nordostliga riktning. Båda strömmarna flyta öfver lager af kallt vatten, som på samma sätt förekommer den förlust af värme, som kunds uppkomma genom beröring med hafsbottnens jordskorpa. Ingendera af dessa strömmar berör sjelfva kusterna af de verldsdelar, i hvilkas närhet de uppstå i hafvet. De hafva samma salthalt; deras temperatur är densamma (högst 30 grader), och KuroSivos inflytande på vestra kustens af Förenta Staterna, på Alaschkas och Aleutiska öarnes klimat är lika märkbart som Golfströmmens på vestra Europas. Med stöd af dessa grunder och fakta, påstår nu kapten Bent, att dessa två väldiga strömmar, som flyta fram till Nordpolen, måste kunna bana väg dit upp för seglaren. Der förena de sig med hvarandra, och der är det mål, som naturen förestakat dem att ernå. I sina tropiska födelseorter utrustade med solvärmens ofantliga kraft, kunde de och ensamt de genombryta polarisen och röja vägar till sjelfva polen. Mot dessa åsigter, hvilkas stora intresse ingen lärer förneka, anmärkes dock, att Golfströmmen går vester om Spetsbergen med en böjning mot norr. Det är just i den framskjutande spetsen af det häraf vållade öppna hafvet som , Sofia framträngde till den högst uppnådda latituden, varande det äfven här som Parry, Koldeway och Scoresbury uppnått de högsta breddgraderna, under det att på intet annat ställe man hunnit med fartyg längre än till 80:de graden. Angående åsigten, att öppningen mot Nordpolen skulle förekomma mellan Spetsbergen och Novajasembla, upplyses, att denna trakt varit besökt många gånger och särskildt 1868 af tyska och engelska expeditioner, och att man öfverallt der funnit en ogenomtränglig iskant. Slutligen anföres det kända faktum från Kanes polarexpedition, då han på sin färd med slädar upptäckte det ,, öppna haf, som sedermera burit hans namn. Men deremot anföres, att denna öppna bassin, hvars omfång man icke känner, kan hafva varit alltför väl föranledd af hafsströmmar öch tidvatten, som vållat en tillfällig öppning i isen. Denna fråga har i öfrigt blifvit lifligt diskuterad inom geografiska sällskapet i London, dervid den berömde polarhafssararen kapten Mlintock uttalade den mening, att man möjligen med ett starkare fartyg än Sofia skulle kunnat komma en 100 eng. mil nordligare, men att man helt visst skulle vid 83:dje eller 84:de graden hafva mött en ogenomtränglig isbarrier. Kapten Inolefleld, som fört befälet öfver 3 fartyg i de arktiska regionerna, trodde deremot på att det fanns en öppen polarsjö, hvilken åsigt åter blifvit utförligt vederlagd af kapten Hamilton i sällskapets möte den 10 sistl. Maj. Nästan alla andra närvarande ledamöter af geografiska sällskapet anslöto sig till kapten Hamiltons mening. : Vi hafva något vidlyftigt redogjort sör detta ämne, dels med hänsyn till dess intresse i och för sig, dels ock med afseende å den del Göteborg tagit i dessa expeditioner mot Nordpolen, som blifvit föremål för geografernas stora uppmärksamhet, samt den del det ännu kan komma att i dem taga. Så mycket synes då vara gifvet, att en ny expedition måste vara utrustad för en öfvervintring samt isfärd med slädar, hvilket också ingick i Torells plan 1861. En sådan expedition, anordnad med tillräckliga medel och ledd af de män, som redan samlat en rik erfarenhet på detta område, skall sannolikt kunna lösa de frågor, som nu äro i viss mån sväfvande. Det vore också önskligt, att Sverige finge skörda äran af en sådan lösning, innan