Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 2

i det han bugade sig för denne, — och mången med mig hoppas, att I skolen hafva styrka nog i armen att tvinga de bångstyriga bönderna till lydnad ... — Sigen icke så, Jösse Eriksson — afbröt marsken med en ifver, som man till och med skulle hafva kunnat taga för oro. — Något helt annat måste tvingas, än allmogen, men det kan man höra, att I på sistone hafven lefvat i det tysta, eftersom I icke hafven följt med den snabba utveckling, som sakerna tagit sedan Engelbrekt först uppträdde ... Hvad är för öfrigt edert ärende hos mig, Jösse Eriksson? — Misstager jag mig i detta atseende — sade denne — så misstager jag mig dock icke derutinnan, att jag i eder ser den, som nu hafver makten i Sveriges land, och derför kommer jag till eder med en begäran att af eder få lejdeoch säkerhetsbref för mig och min egendom. Uttrycket i marskens anlete var en blandning at fruktan och oro och ett visst välbehag med anledning af sogdens smicker. Hans blick tycktes vilja söka Engelbrektsvännerna på sidan om sig, men sväfvade oviss omkring ett ögonblick och vände så tillbaka till fogden. — Lejdebrefvet skolen I få — sade han derefter, men tillade liksom för att visa, att hans makt dock icke var stor nog att gifva tillräckligt skydd — jag ville dock säga eder ett ord till varning, Jösse Eriksson ... — I skolen hafva tack för eder välmening, herr marsk — inföll fogden — jag tviflar dock icke på eder makt, helst som med den förenar sig makten af den helgedom, der jag tänker välja min bostad. — Och hvar ämnen I då blifva? — sporde marsken. — I Wadstena! — blef fogdens svar, sam uttalades hastigt och med mycken säkerhet.