Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 2

— Varen icke för säker! — yttrade marsken dertill — bönderna unna eder alla illa och trakta efter edert lif. — Jag menar dock, att jag kan stå min fara — genmälte fogden, och dermed var hans ärende uträttadt. Marsken vände sig derefter med ett förbindligt leende mot Broder Svensson. — Nu stränge riddare — sade han — månden I säga mig, hvad I hafven på hjertat... Eftersom I hafven ridit med mig hit till staden, så räknar jag på eder bland mina vänner, liksom på herr Erik Puke. — Mycket af hvad jag velat säga eder — svarade riddaren kallt — har runnit mig ur minnet, medan jag stått här och hört på eder... dock vill jag gifva eder ett råd, som I kunnen lägga på hjertat.. Hafven stadigt för ögat, hvad I gifven eder ut att vilja strida för, marsk... Onda rykten gå, och mycket hviskas man och man emellan i löndom... och jag säger det fritt ut, skenet är icke alltid till eder fördel; det kunde hända, att mången, som I räknen på, tager skenet för verklighet. — Hafven tack stolts riddare för edert råd och tagen ett af mig tillbaka — svarade Carl spetsigt och med en genomträngande blick på riddaren — förspillen icke edra råd i oträngdt mål, de kunna då lätt komma att missaktas! Marsken vände dervid riddaren ryggen och aflägsnade sig till ett af de inre rummen. Broder Svensson stod der, blek af vrede och harm, och Erik gaf honom icke efter i våldsam sinnesuppbrusning. Han stampade till med foten mot golfvet, så att det sang i rummet, och derpå skyndade han ut, följd af Broder Svensson. (Ferts.)