Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1870, sida 2

—Deruppe befann sig herr Erik Puke och vid hans sida stod den mörke riddaren i den djupblå riddarmanteln, herr Broder Svensson. Äfven han hade något att säga marsken och hade tillkännagifvit det, men marsken hade sagt, att han först måsto skilja ifrån sig de angelägnare målen, och så fick riddaren vänta, och allt djupare blixtrade elden i hans mörka öga. Ett ögonblick förde han till och med handen till sitt svärd, och Erik vände sig med harm bort från marsken. Det var då riddar Bengt Stenssons (Natt och Dag) höga skepnad gick fram för marsken, och denne helt högt tillsade honom, att hans sak skulle komma för i rådet nu i Söderköping, och att han hoppades den bästa utgång, samt sporde efter sonen Magnus Bengtsson. Riddar Bengt aflägsnade sig med högburet hufvud och stolta steg. En af marskens svenner framträdde derefter och framförde en främmande sven, som till marsken medförde bud från drotsen och de i Djursnäs samlade herrarne, att han skulle infinna sig hos dem, och marsken svarade, sedan han besinnat sig en stund, att han skulle komma morgonen derpå. : Nu tycktes det blifva tid för Broder Svensson att framkomma med sitt ärende, men då steg en fetlagd man med en lurande blick under buskiga ögonbryn fram, och marsken helsade vänligt och gaf tecken, att han kunde tala. Det var den forne fogden öfver Westmanland och Dalarne, Jösse Eriksson, den ursprungliga roten till hela den följd af händelser, som utvecklade sig ur Dalkarlarnes resning under Engelbrekt. Han såg icke synnerligen modfäld ut, der han gick fram, och när hans blick i förbifarten stannade på de båda Ungelbrektsvännerna, glänste den till liksom af skadeglädje. — Nu menar jag, att I ären den mäktigaste nannen i Sveriges land, herr marsk — sade h